Bland alla svartvita teckningar som fyller Åhusets väggar sitter några målningar och blandteknikverk som bryter av. Den största visar en korsfäst narr som gråter ord. Elisabet Hermodsson har ett anslag som är utomordentligt eget och snabbt identifieras av betraktaren.
Det är svårt att föreställa sig att Hermodssons bilddikter – ord och bild i en förening där det ena förutsätter det andra – för några decennier sedan kopplades ihop med det syntaxuppror som utgör en betydande fåra i 1900-talets poesi. Världen förändras och betraktaren, eller åtminstone vårt sätt att se, med den. I dag måste man tvärtom skärpa blicken för att se det där vassa som fortfarande finns dolt i Hermodssons mjuka bilder.
På Åhuset visas en rad nästan klassiska bilder från 60-talet – Vietnam, krigstårar och de stora livsfrågorna dominerar – och en rad helt färska teckningar där Dostojevskij i allmänhet och Bröderna Kamarasov i synnerhet har erbjudit konstnärens kol en språngbräda. Där de äldre bilderna är explosiva och tydliga i sin skärpa blir de nyproducerade snarare täckta av ett sorgflor, en liksom förströdd dimma som inte väntar sig att svaren på ställda frågorna ska komma (för frågorna som ställs är alltjämt desamma). Om det inte lät förminskande kunde man beskriva teckningarna som marginalklotter till Dostojevskij, men det stämmer inte riktigt. Genom att infoga ord går Hermodsson i dialog med den stora författaren, hon nöjer sig inte med att illustrera. Det är i all enkelhet ett ganska magnifikt anspråk. Historierna berättas ju trots allt av läsare och författare tillsammans.
Ett annat slags historieberättande fyller Galleri 1, där Erika Bengtsdotter visar utställningen Präglingar, som vill ringa in de där små men betydelsefulla ögonblicken som man inte nödvändigtvis kommer ihåg men som ändå finns kvar och påverkar någonstans djupt därinne. En rad små akryler med beslöjade lite esoteriska motiv delar rum med glaspärlor som stiger mot taket som förgängliga såpbubblor och en installation som visar ett svävande schackbräde där några små kaniner lakoniskt står utplacerade som olika ansatser eller ingångar till berättelser. Tonen är kanske inte alldeles egen, men det drivande narrativet går i mål.
En mer specifik berättelse är inklämd i hantverkskollektivet Kaleidos utställningsalkov. Där har nämligen nio konsthantverkare gripit tag i berättelsen om Snövit och ger en teknikmässigt spretig men tematiskt väl sammanhållen tolkning. Ebba Stålhandskes dramatiska hårsmycken med tyll och fjädrar befinner sig exempelvis mil från Pia Ulfendahls oljeflaskor i stengods, De sju dvärgarna, men de fungerar ändå fint ihop. Precis så här ska konsthantverk presenteras. Den tematiska linjen förstärker de enskilda stationerna och helheten är långt intressantare än det skyltfönster man ofta möter när det handlat om hantverk.