Det finns något generöst och väldigt tilltalande över det sätt att komponera bild som Lena Linnros representerar. Måleri, teckning, kollage, det är inte så noga. Element följer element i bilder som är berättande utan att röja sitt narrativ på ett övertydligt sätt. Vill man vara negativ kan man påstå att måleri av den här typen lätt blir drömmande och dekorativt. Väljer man den positiva vägen kan man i stället konstatera hur njutbart det är att drömma sig bort i en värld av enkla linjer.
Lena Linnros har fyllt Galleri D12 med stora målningar och mer hanterliga blandteknikverk, som alla kunde vara kluster av minnen samkomponerade som om de vore ett slags stilleben, där varje blomma, miljöutsnitt, gestalt eller färgfläck kunde avlägsnas lika lätt som man plockar ett äpple ur en skål, med tillägget att det förstås skulle leda till en helt annan bild. Ljusa sommardagar. Högar av inspirerande böcker. Mönsterlekar. Kanske inte överdrivet djupsinnigt, men väldigt snyggt.