Vad ska man göra med ett hopplöst rum? Tja, det beror förstås på vilket ärende man har, men en väldigt förnuftig sak är att ta det aktuella rummets svagheter och använda dem på ett konstruktivt sätt så att nackdel blir fördel. På sistone har vi sett flera glädjande exempel på hur Uppsala konstnärsklubbs erkänt svårhängda och pyttelilla Galleri 1 har använts på ett konstruktivt sätt. Det är också precis vad Nito Vega gör i den pågående utställningen med det pampiga namnet "Le spleen du Uppsala" Petites accumulations en prose. I stället för att i kamp med rummet försöka trycka in en konventionell utställning har Nito Vega infogat rummet i verket. Hela galleriet är täckt i skyddsplast och med fönstren övertäckta uppstår en paradoxalt munter känsla av klaustrofobi som ger en rejäl skjuts framåt för de verk som hänger på väggarna.
I en stramt och elegant förpackad serie som han kallar Petites accumulations en prose presenterar Nito Vega de rester som flera års ihärdigt målande har gett upphov till. Avskrap från palettknivar, gamla penslar, torkade färgflagor, tomma tuber och slitna trasor visar sig vara väldigt användbara som material. Ett par hundra lock från färgtuber blir exempelvis en mycket snygg enhet, precis som färgkoordinerade trasor och myllrande mängder av små torra färgbitar.
Den plastade omgivningen bidrar till att hela utställningen blir något av en drömsk cell av kreativt återbruk. En av de bättre användningarna av Galleri 1 som jag har sett.