Det är något på gång i Katarina Sundkvist Zoharis konstnärskap. Något spännande. De senaste åren har konstnärens amorfa, undanglidande och ofta poetiska objekt börjat spreta på ett positivt sätt. Skillnaden är inte gigantisk, rentav finstilt, men det är som om skulpturerna har släppt in ett större mörker och fått en större självsäkerhet. Det räcker med att se på de fyra (eller egentligen tre) verk som Haka-medlemmen, i egenskap av mottagare av Uppsala kommuns ”stora” arbetsstipendium, visar på Offkonsten i Teatergalleriets gamla lokaler i Stadsteatern för att notera förändringen.
”Handen”, som har något år på nacken och har visats tidigare, skulle möjligen kunna markera en brytpunkt i konstnärens arbete. Den ganska lilla skulpturen består som titeln förkunnar av en handliknande massa som liknar en grupp förvridna och plågade rötter som stävar upp mot himlen istället för ner i jorden. Här är obehaget, det existentiella gnisslet, inte längre en nyans i bakgrunden utan ett väldigt konkret och direkt behandlat ämne.
Kanske skulle man kunna säga att Sundkvist Zohari tidigare fokuserade mer på inre, själsliga eller intellektuella, konflikter men nu har arbetat sig upp till ytan och tagit tag också i de mellanmänskliga relationerna. Det är i varje fall en slutsats man skulle kunna dra av det nya verket ”Det icke sagda”, som visar två för konstnären ovanligt föreställande huvuden stående vända mot varandra på varsitt podium. Där de skära, hårlösa gestalternas ansikten skulle ha suttit kravlar sig samma förvridna grenverk som i ”Handen”, lite som om ansiktena var på väg att smälta på ett sätt som trotsar tyngdlagen eller kanske bara värjde sig från det föreställande och sökte en abstrakt form. De osagda orden, de sanningar som bor i pauserna eller tystnaden, spränger skallarna från insidan och försöker forcera kranium, kött och hud för att nå sin mottagare. Alla som någon gång har kommunicerat med en människa bör känna igen sig.
Det passar naturligtvis utmärkt att redovisa någon typ av utveckling i sitt konstnärskap samtidigt som man uppmärksammas med ett stipendium. I övrigt är stipendiatutställningen som vanligt ett ganska torrt redovisande av de konstnärer som kommunen valt att satsa på. Men det är inte särskilt konstigt. Det vore förstås fint om kommunen hade resurser att göra en mer genomarbetad utställning med sina stipendiater, men det vore å andra sidan ännu viktigare att höja de ganska små stipendiesummorna. Det stora arbetsstipendiet är på 100 000 kronor, vilket knappast motsvarar ett års arbete, och de små på 25 000 kronor är mest att uppfatta som en uppmuntrande ryggdunk.
Desto mer glädjande är emellertid att också de mindre stipendiaterna har hittat värdiga mottagare.
Gudrun Westerlunds måleri håller en jämn och hög kvalitet. De få målningar som visas i utställningen visar den återhållsamma melankoli och de behärskat jordiga färger man förväntar sig. En rätt självklar stipendiat, precis som Kajsa Haglund, som med sina otaliga projekt är något av en lokal institutionen.
Det känns också rätt givet att kommunen vill uppmuntra Silas Engström, som verkligen hittade rätt i den cellika dammen framför Biotopia i Vasaparken häromåret. Dock hade det i sammanhanget varit roligt se lite med än bilder och visualiseringar av Engströms arbete.
Serietecknaren Olof Redmalm och skulptören eller möbelformgivaren David Andrén är snäppet mer oväntade och yngre namn, men minst lika värda sin uppmuntran. Redmalm mörka seriedystopi är lovande väl sammanhållen och uppvisar en fin kombination där narrativ och linjer förstärker varandra. Andrén är också mycket konsekvent i sitt konstnärskap och har med ett slags vindlande, på en gång mycket konkreta och helt abstrakta, jakttorn hittat en struktur som håller för ett långvarigt utforskande. Vågar man ta hans stipendium som ett löfte på en stor offentlig version av hans styltiga ”Att balansera” som också visas i utställningen?
De senaste årens trend med en ett imponerande starkt startfält av stipendiater håller i sig, nästan så att man - om man nu råkade vara så positivt lagd - skulle kunna misstänka att Uppsala är på väg att utvecklas som konststad.