I bilderboken Kraken som gick fel, utgiven 1981, illustrerar författaren och konstvetaren Gunnar Berefelt vad som krävs för att ett samhälle ska utvecklas. Den företrädesvis mycket unga läsaren får följa med till en ö där långa rader av enkla streckfåglar promenerar runt, runt, runt. De gör inte så mycket annat, och allt flyter på i en slätstruken ström tills en av fåglarna en dag plötsligt bestämmer sig för att gå åt andra hållet. Ibland krävs det inte mer än så för att skapa kaos och, åtminstone potentiell, utveckling.
Klara Lidéns på en gång kompromisslöst envetna och paradoxalt lågmälda utforskande av de offentliga och privata rum som omger oss påminner om kraken som bestämde sig för att gå åt ett annat håll. Med sina aktioner, installationer, videos och bilder skapar Lindén en rumslig förskjutning som i allmänhet inte har något annat tydligt mål än att pröva en ny väg. Hon utforskar, skulle man kunna säga, på ett väldigt handgripligt sätt, våra etablerade rum och lyckas påfallande ofta visa, eller till och med skapa, ett mellanrum som tidigare inte varit synligt. Redan entrén till Klara Lidéns utställning på Moderna museet, den första större museiutställningen över hennes verk, visar anslaget. Istället för att gå in genom huvudentrén får besökaren stiga in i en mindre dörr bredvid, och genom en smal trappa ta sig ner till utställningen. Också de mest etablerade rum har en vrå du tidigare inte lagt märke till.
Installationen Unheimlich Manöver, från 2007, är också att betrakta som ett portalverk till Lidéns konstnärskap. Precis som det utbrunna tonårsrum hon skapade till den nordiska paviljongen i Venedig 2009 utgör Unheimlich Manöver något av en rumslig chock, men med mer återhållsamma medel. Här har Lidén i all enkelhet flyttat alla sina ägodelar till museet och använt dem för att skapa en stor struktur som besökaren måste passera. Verket är i ett slag ett hem, ett hinder och en väldigt konkret återgivning av ett 00-talsliv. Strukturen, de offentligt magasinerade ägodelarna, är också ett monument över ett utbrytningsförsök och - möjligen - ett bevis på att vi inte behöver begränsa oss till de rum vi tilldelats.
Att ta plats är alltid att göra åverkan, det är en grundläggande sanning som hela tiden utgör botten i den delvis arkitektutbildade Lidéns verk. Ibland innebär åverkan att avlägsna reklam i det offentliga rummet, som Lidén gjorde i centrala Stockholm redan 2002 i verket U TRY MME, och ibland att bryta sig in i en överbelamrad lägenhet och använda den som kuliss, som i videon 550, där betraktaren får följa Lidéns nakna rygg när hon sjungande (vansinnigt mässande) gör platsen till sin. Ett annat sätt är att fylla existerande rum till bristningsgränsen, som i Toujours Être Ailleurs (Always to be elsewhere), där hopvikta och på varandra staplade affischer fyller en hel sal, vilket både förtydligar och fråntar rummets dess funktion. Ytterligare ett att bygga rum i rummen och skapa lönnrum och hemliga gångar.
Klara Lidén är inte ensam om att utforska rum, snarare tvärtom. Men hon utmärker sig genom att behärska både det finstilta och det övertydliga, vilket förmodligen är en del av förklaringen bakom hennes stigande popularitet i konstvärlden. Att bygga en klaustrofobisk lönnkrog på en konstmässa (Untitled (back room), 2007) är ett roligt statement, men som alla tydliga utrop behöver det omges med något lågmält som ger stadga. Och det är här Lidén verkligen kommer till sin rätt. Kasta macka (New York, Frankfurt, Zürich) är ett utmärkt exempel. I tre parallella videos står Lidén i gryningsljus vid vattendrag i titelns tre städer och kastar saker i vattnet. Först konventionellt flata småstenar, och sedan lastpallar och stora, tunga stenbumlingar. Lek blir mani och plats blir rum.