Stillsamt lugna stilleben

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte hör till den ganska stora massa som har fått ett förnyat intresse för Robert Mapplethorpe via Patti Smiths självbiografi Just kids, som berättar om de bägge konstnärernas relation till varandra och ett mytiskt New York med fokus på de år under 70-talet då de levde tillsammans på legendariska Chelsea Hotel. Mapplethorpe hör till de närmast obligatoriska inslagen på museer som visar modern konst, vilket är en ära som för med sig att man som betraktare kan erfara en viss mättnadskänsla som lätt utvecklas till ett aktivt ointresse. De ikoniska nakenstudierna av svarta män, de närgångna skildringarna av sadomasochistiskt sex och det förhållandevis traditionella stillebensfotografiet av blommor, som i fallande skala utgör de Mapplethorpe-verk man möter i museisamlingar har nästan blivit epokmarkörer mer än konst.

Berättelsen om Smith och Mapplethorpe, ömsom vänner, ömsom kärlekspar, alltid varandras musor, och den vibrerande staden fylld av smuts och storslagna drömmar ger en biografisk kontext åt Mapplethorpes samlade verk som är långt intressantare än det jet set-liv som var fotografens verklighet åren innan han avled i sviterna av aids 1989, 42 år gammal.

Det är egentligen rätt ynkligt att Mapplethorpes mer strävsamma år av sexuell ambivalens, fattigdom och konstnärlig osäkerhet skulle vara bättre än mingel med Andy Warhol och rika konstsamlare och andra celebriteter som mer än gärna porträtterades av den kände fotografen. Men en bra berättelse är en bra berättelse, och kanske föredrar vi underdoggen som kämpar sig upp framom samma konstnär när han väl har lyckats. Eller också är det så enkelt att Smiths berättelse, som ju stoffmässigt egentligen inte innehåller några större nyheter, bara ger betraktaren en ny chans att se samma gamla bilder. I vilket fall som helst är det närapå överjordiskt att en stor presentation av Mapplethorpe på

Fotografiska sammanfaller med att Patti Smith belönas med Polarpriset. Det väldigt säljinriktade Fotografiska kunde inte ha önskat sig mer.
Fotografiska visar ett ganska representativt urval. Ett knippe äldre polaroider, lite s/m, några kändisporträtt, ett antal barn, en serie Patti Smith, nakna, vältränade män och kvinnor, några erigerade kukar och ett gäng stilleben. Mapplethorpes bilder beskrivs ofta som inspirerade av hans stora förebild Michelangelo i sin ljussättning, och de mer explicita bilderna har tidvis chockerat publiken och gör det i viss utsträckning fortfarande. Hans förkärlek för svällande mörkhyade kroppar har också föranlett kritik om en objektifiering av den svarta mannen. Det sista kan bemötas med påståendet om att han snarare objektifierar allt han fotograferar på samma sätt. För sist och slutligen sysslade Robert Mapplethorpe med ett rätt traditionellt studiofotografi där han ersatte de tidigare schablonmotiven med nytt innehåll. Det finns ett genomgående stillsamt lugn i alla Mapplethorpes arbeten. Den sexualitet han porträtterar är aldrig särskilt ångande eller pornografisk, utan bara betraktad som ett ämne att utforska. Till och med hans råaste, mest explicita bilder, som inte visas i utställningen, präglas av samma lite distanserade estetik. Han frossar i sina motiv, men behandlar dem alltid med samma allvar. I alla situationer en klassik konstnär på jakt efter klassisk skönhet. Poängen i hans bilder består förstås i att han valde att söka efter den utanför det etablerades ramar.