Jag är visserligen förtjust i Uppsalakonstnären Anna-Karin Brus svartvita, på en gång mustiga och lätt humoristiska kombinationer av måleri och collage som elegant för samman rätt så trögflytande inspirationer från klassiska stilleben med något piggare, vagt vetenskapligt och samtida.
Men när jag stiger in i det första rummet på konstnärens pågående utställning på Galleri Agardh & Tornvall, på Sibyllegatan i Stockholm, får jag nästan en déjà vu-upplevelse. De blanklackade collagen, där de inklistrade bildernas upphöjda kanter är klart markerade som en vittnesbörd om arbetsprocessen, ser så bekanta ut.
Vad skiljer utställningen från den förra på samma tema? Jag söker i bilderna. Kanske, tänker jag, är det att de som vanligt underfundigt (ja, faktiskt) sammanplockade blomsteruppsättningarna har fått fler detaljer i form av amfibier i stället för, som tidigare, insekter. Men vad är nästa steg?
När man ställer den här typen av frågor på en utställning är det retoriskt och man väntar sig inget svar. Dessbättre är Anna-Karin Brus Vanitasbilder ett undantag. En trappa ned, i utställningens andra rum, finns faktiskt svaret.
Collagen har blivit fotografier, men inte utan en omväg över en tredimensionell mellanstation. I en ny serie har konstnären skapat sina motiv med hjälp av både färdiga och egentillverkade krukor och kärl. Krukorna har sedan fyllts med samma urklippta material, arrangerats på en marmorbänk, fotograferats mot en svart bakgrund och resultatet har slutligen monterats på aluminium. En av fotografierna har sällskap av sin förlaga, och effekten i objektets förvandling till fotografi är förbluffande. Såväl utförande som arbetsprocess känns som en utveckling.
Dessutom har referenserna i de väldigt detaljrika bilderna breddats och några populärkulturella ikoner har smugit sig in. På en amfora åmar sig Patrick Swayze och Jennifer Gray från en berömd scen i filmen Dirty Dancing. Några andra bygger på Marilyn Monroe, Jabba the Hut och scener från 2001 A space odyssey. Men ändå är den allvarliga (vanitastrovärdiga) och intellektuellt nyfikna undertonen intakt. Precis som det lilla medvetandesprång de ger upphov till. Det är mycket imponerande och mycket snyggt.