Så är det äntligen klart, byggmästaren Sven-Harry Karlssons lika egensinniga som megalomaniska projekt invid Vasaparken i Stockholm. Konsthallen för tillfälliga utställningar i det guldglänsande mässingshuset öppnade redan i våras, men inte förrän denna helg öppnas pricken över i:et; ett penthouse i form av en skalenlig kopia av huvudpersonens 1700-talsherrgård Ekholmsnäs, där Sven-Harrys Karlssons privata konstsamling ska hänga permanent, komplett med möbler, böcker, familjefotografier och andra inventarier. Den stora frågan är förstås om den ovanliga vindsvåningen blir kronan på verket eller spiken i kistan?
Svaret blir en blandning av båda två, visar det sig. Den konstintresserade byggmästaren talar själv gärna om att han efter 30 år i kåken har funnit den ideala hängningen för sin fina samling, vars huvudnummer är ett knippe nyckelverk av Carl Fredrik Hill, August Strindberg och Ernst Josephson. Och tillägger dessutom att han tycker att herrgården visar en ideal planlösning där man hela tiden rör sig mot fönsterljus och kan cirkulera mellan rummen utan att behöva vandra genom tråkiga korridorer, vilket gör den kitschiga reproduktionen av hemmet till en byggnadspolitisk poäng om hur vi bör gestalta det som en gång kallades folkhem.
Och visst är det trivsamt att trippa runt i Sven-Harry Karlssons förvånande återhållsamma hem och riktigt borra ned tårna (om man inte väljer skoskydd) i de utsökta Måås Fjetterström-mattorna medan man insuper Hill i liten helfigur i det gröna rummet eller ser Strindbergs vansinniga vågor skvalpa mot Hauptbyrån i skön kontrast mot Ylva Oglands samtida Michelangelo-tolkning i den stora gula salongen. Men det optimala sättet är inta den aktuella konsten handlar det ju knappast om.
Men det är ändå svårt att inte imponeras över det egensinniga i hela monumentet. Och lyssnar man på Sven-Harry själv blir det uppenbart att han attraheras av Hill för att denne stred mot och ägnade livet åt att revanschera sig inför en tyrannisk far på samma sätt som han själv, vilket ger ärominnet ytterligare en rörande dimension.
Sven-Harry Karlsson är helt enkelt nöjd med sin konstsamling och den smak han med autodidaktens mödor har letat sig fram till under ett helt liv, och han vill manifestera sin prestation. Den kombinerade konsthallen och museet är på en gång ett rest långfinger mot en exkluderande konstvärld, och en vädjan om att få höra till samma värld. Och varför inte? Det är i varje fall ett bättre sätt att söka evighet än att gräva ned ett gäng guldtackor i någon ödslig skog och frysa ned skallen när den dagen kommer.
I öppningsskedet kombineras den fasta samlingen med en utställning där Torsten Andersson kraftfullt kantiga och helt kompromisslösa måleri, tillsammans med Kristina Erikssons lika viljestarka – och ibland smärtsamt sorgliga – teckningar och keramiska objekt, får utgöra en samtida spegling. Både Torsten Andersson och Kristina Eriksson känns som relevanta konstnärskap i Hills efterföljd och helheten blir en tribut till den okuvliga viljan, och det är nog ungefär exakt vad guldhuset i Vasaparken handlar om.