Fotografen Sune Jonsson (1930-2009) brukar beskrivas som norra Sveriges svar på de amerikanska klassikerna Walker Evans och Dorothea Lange, som båda har blivit odödliga genom sina dokumentära skildringar av det krisande 1930-talet. Och det är inte utan orsak. Sune Jonssons fotografier, främst presenterade i en lång serie böcker från debuten med ”Byn med det blå” 1959 till ”Och tiden blir ett förunderligt ting” 2007, griper som inga andra tag i det land av fattiga småbrukare i glesbygd som är folkhemmets bortglömda fundament. Sune Jonssons gestaltning är dessutom gjord i realtid. Han var där. När flyttlasset till staden gick, när krontorparens åker skördades för sista gången, när den nya tiden kom vältrande någonstans bortom de väldiga myrarna, skogarna och åkerlandskapen. Under slutet av sitt liv fotograferade Jonsson i huvudsak naturen. Människorna fanns helt enkelt inte kvar.
Det finns en svidande melankoli i Sune Jonssons Norrland. En svärtad och vacker romantik, om man så vill. Men det finns också en strikt dokumentaristisk nit som gör att bilderna inte bara blir falnande minnen utan hela tiden äger sitt nu. Tack vare en tjänst som fältetnolog på Västerbottens museum – som i och med Umeås kulturhuvudstadsår påpassligt har invigt Sune Jonssons centrum för dokumentärfotografi – kunde han lägga mycket tid på sina uppdrag och verkligen följa sina motiv. Vilket gör att han aldrig, i motsats till många andra betydande fotografer, blir någon distanserad troféjägare.
”Sune Jonsson Livstycken” är den hittills största sammanfattande presentationen av Jonssons arbete och kommer även, vilket få av Jonssons böcker gjorde, på engelska. Gissningsvis är Sune Jonssons internationella rykte bara i sin linda.