Är man rädd för dallrande patetik och stora känslor ska man kanske inte besöka Göteborgskonstnären Krystallia Sakellarious "Jag var en gång en sömngångare" som just nu visas i en kort utställning i det nya kulturhuset Köttinspektionen på Strandbogatan. Klarar man en symboltyngd känslostorm är besöket att rekommendera.
Det är dunkelt i lokalens stora entrésal. På ett tiotal podier i olika höjd står diaprojektorer som hummande fyller lokalen med sin karakteristiska sång. Ur linserna slungas ett mörkt skogslandskap som hemtamt, och oväntat konfliktlöst, klättrar upp på väggarna. Lite längre in i rummet bryts susandet av en melankolisk slinga dragspelsmusik som kommer från en tv där en animerad trio bestående av en katt, ett lejon och en björn med tjocka glasögonbågar umgås vid en lägereld. Mitt i rummet sitter också samma gäng i dockformat runt en lysande liten brasa. Dröm eller mardröm? Tja, det är inte helt givet. Men det handlar i så fall inte om en jagande ilsken mardröm, utan snarare om den där surrealistiska känslan som ibland kan uppstå när man vaknar och inte vet på vilken sida om drömmarnas värld man befinner sig på.
Ett intilliggande mindre rum är ljusare. Också här växer det träd. I taket hänger små koner eller luppar där det döljer sig några fotografier som anger familj och nostalgisk barndom. På en vägg hänger några sönderklippta böcker – diptyker där den ena sidan består av offrad bok och den andra av en liten dikt eller ett textfragment som har formulerats av de utklippta bokstäverna. ”I have been to paradise and back and let me tell you it was boring” lyder exempelvis en av sentenserna. De textbaserade verken bryter flödet, och först tycker jag att de drar ned helheten en smula. Men efter ett par varv känns de logiska. Det Krystallia Sakellariou strävar efter i ”Jag var en gång en sömngångare” är en drömsk helhet som ska väcka betraktarens statistiskt sätt olyckligt slumrande fantasi. Och i det tillstånd av omslutande saga verket jagar är en referens till litteraturen fullt rimlig, även om text har en tendens att styra eller bestämma tolkning, vilket skulle kunna vara en effekt som stör sig med hela installationens huvudsyfte.
Köttinspektionen slog upp sina portar så sent som i maj. Det skönt ruffiga etablissemanget drivs av konstnärsgruppen Haka, Teater G och dansgruppen Autopiltot, som turvis använder lokalen. Hittills lovar programmet mycket gott, även om korta utställningstider och ojämn kontinuitet kan göra att färre än önskvärt hittar till konsthallen, som alltså tidigare rymde kommunens faktiska köttinspektion.