Vem är egentligen den människa som bor i min kropp? Och vad är det som styr den jag i stunden är och har möjlighet, chans eller risk att bli? Det är ett par frågor som ständigt går igen i konst och andra kulturella uttryck, och de är också de frågor som är utgångspunkten i vandringsutställningen ”Arv och miljö”, som genom Uppsala kommuns kulturkontor har turnerat på en rad gymnasieskolor och som nu nått även allmänheten genom att flytta in på Offkonsten! på Uppsala Stadsteater.
”Arv och identitet” är en mycket pedagogisk utställning som vill tydliggöra den roll konsten kan spela när jaget ger sig ut på jakt efter hållpunkter i den förvirrade karta som omgivningen utgör. Att förstå och reflektera över var man kommer ifrån och de strukturer som präglar samhället är förstås en god hjälp när man ska orientera sig. Men hur syns detta i konsten? Hur kan den vara till hjälp? Tja, det finns förstås ett otal sätt att besvara frågan om konstens eventuella nytta. Det enklaste och kanske mest naturliga – och det sätt som ”Arv och identitet” väljer – är förstås att låta konsten agera som en intrycksgivande trampolin för tanken.
Meta Isæus-Berlins stora oljemålning ”Ursköljningen” är utställningens självklara mittpunkt och visar en naken kvinnogestalt som böjer sig fram över ett väldigt handfat och sköljer bort ett helt gäng olika färger ur sitt långa hår. En vit formlös bakgrund betonar att allt utom den pågående handlingen bleknat bort. Storleken på handfatet anger en känsla av litenhet. Tvagningen handlar förstås om mer än bara hårfärg. Målningen för lätt tankarna till någon typ av övergrepp eller ångest som bildens subjekt tvångsmässigt måste bli av med. Men samtidigt – och just detta samtidigt är en av konstens viktigaste funktioner – behöver man inte uppfatta målningen som negativ och mörk.
Det är också fullt möjligt att se bildens skeende som ett uppror eller som ett aktivt val av identitet. Dubbelheten eller den stora potentialen som finns i att en sak faktiskt kan ses ur fler än en synvinkel är förstås en pedagogiskt poäng.
Draget går igen i merparten av de rätt få verk, hämtade från kommunens offentliga samling, som ingår i utställningen. Erik Rasks skickliga målning av sin barndoms villakvarter kan i stort sett lika gärna beskrivas som en idyll som ett skrämmande nedslag i en konform tvångströja. En bild ur Maria Miesenbergers mäktiga serie ”Sverige/Schweden”, som består av gamla suddiga familjebilder där människorna har reducerats till svarta siluetter, visar konturerna av två barn i en hängmatta. Kanske ett soligt minne där betraktaren kan stiga in i de anonymiserade kropparna. Kanske en otäck lämning från en utredning där gestalterna är berövade sina identiteter av sekretess- eller säkerhetsskäl.
Som en liten bonus visas dessutom några målningar där elever på Språkintroduktionsprogrammet på Bolandskolan tolkar utställningen. Och en dansfilm av och med elever från Estetiska programmet på samma skola. Tanke föder tanke. I all enkelhet ett fungerande projekt.