Teater och konst. Så lyder det enkla receptet på Bonniers konsthalls höstsatsning Scenväxlingar. Och teater och konst är precis vad besökaren får, och därför har jag lite svårt att förstå den känsla av besvikelse som kommer krypande när jag vandrar runt på utställningen. Av någon anledning har jag väntat mig mer än bara fjorton konstnärer som på ett eller annat sätt använder eller förhåller sig till teater i sitt arbete. Kanske är det för att konsthallen har skämt bort sina besökare som jag inbillat mig att jag ska möta ett spännande novum eller åtminstone något som ringar in en tidigare osedd gränstrakt där teater och konst blir något annat än de ganska väntade korsbefruktningar som jag faktiskt möter. Eller också är det så att utställningen inte kan utvärderas ordentligt innan alla planerade performance och föreställningar, flera i samarbete med och på Dramaten, är genomförda.
Den lite slätstrukna helheten är också förvånande om man tittar på de enskilda bidragen. Det finns nämligen en hel del om inte omskakande så i varje fall underhållande och överraskande verk. Ylva Oglands människostora marionett Snöfrid, hänger orörlig i en rekvisita som är sin egen skuggvärld och förhåller sig till både Ingmar Bergman och den essens av gestaltande som måste vara teaterns kärna. Isländska Ragnar Kjartanssons satinklädda rosa rum och kvidande storbandsvideo Gud är ett väldigt roligt pekoral. Och danska Kristine Roepstorffs installation Stille Teater, som består av en samling skärmar som agerar till en inspelad dialog, känns som ovanligt lyckad och samtida tolkning av den tidiga modernismens strävan efter ett helhetskonstverk.
Problemet är möjligen att flera verk, kanske just för att de visas tillsammans, blir uddlöst pedagogiska och mest exempel på hur teater och konst kan glida in i varandra. Här är konstnären rekvisitör. Här handlar det om teatern som rum. Här har scenografen varit framme. Här samplar vi dramatisk historia. Här förhåller vi oss till Ryska baletten. Och så vidare. Konstverken liksom drunknar i utställningens intention.
Men som sagt, om man inte väntar sig för mycket bjuder Scenväxlingar en trevlig helaftonsföreställning.