Teckning med fingertoppskänsla

Bror Hjorths teckningsstipendium är instiftat för att minna om att Uppsalagiganten inte bara var skulptör och målare utan också en väldigt linjesäker tecknare, som dessutom satte ett avtryck i det svenska konstlivet genom sin roll som just professor i teckning på Konsthögskolan i Stockholm. Stipendiet har sedan 1992 delats ut till en avgångselev som studerar på någon av landets konsthögskolor.

I år skulle juryn, med konstnären Ulla Fries i spetsen, utse den nittonde stipendiaten i ordningen. Så blev det inte. Ingen ansökning befanns bra nog, och i stället för en ny stipendiat får vi i år hålla till godo med en tillbakablick över de konstnärer som tidigare premierats – flertalet av de verk som visas inköptes på aktuell stipendiatutställning av föreningen Bror Hjorths Hus vänner.

Det låter osannolikt att det inte skulle gå att hitta en driven tecknare på landets konsthögskolor, och kanske har de bristfälliga ansökningarna att göra med att Bror Hjorth-stipendiet inte har nått ut. Men det vore underligt med tanke på det facit vi har av tidigare namn, och det är likafullt ett respektabelt beslut att hålla inne med stipendiet för att säkra kvaliteten. Utställningen Teckning, teckning... bekräftar juryns ståndpunkt, för det råder inget tvivel om att Bror Hjorth-juryn genom åren har fattat en rad fingertoppskänsliga beslut, och påfallande många av de 18 namn som listan hittills rymmer har klarat det svåra klivet från skyddad konsthögskolemiljö till tufft yrkesliv.

Teckning är en urkonst som envist fortsätter att finnas till vid sidan av genrer, medier och moden. Det enkla streckets oändliga potential är nästan svindlande om man försöker tänka sig en situation där man inte tar den för given. Teckning är språk, både när det handlar om konstnärligt uttryck och rent bokstavligt. Hade vi inte haft teckningskonst så skulle vi heller inte ha ett skriftspråk. Den enkla linjen bär i all sin anspråkslöshet en allmänsklig drift att kommunicera.
Och nog känner man sig överöst av kommunikation när man möter de, nästan uteslutande, svartvita verken på Bror Hjorths Hus. Karin Wikström, den allra första stipendiaten, är just så skenbart enkel som man gärna tänker sig teckning. Simpla figurer i okomplicerade kompositioner. På ytan alltså. Och mellan raderna, eller snarare linjerna, ett bråddjup som kan rymma hela liv. Avståndet till förra årets stipendiat, Sara Wallgren, kan tyckas oändligt. Och ändå är beståndsdelarna i Wallgrens konceptuella streckansamlingar förvillande lika de mer traditionsbundna konstnärernas.

Det är lätt att hitta favoriter bland stipendiaterna, och möjligen kunde man hävda att utställningen, som samlingsutställningar i allmänhet, lider av att man blir frustrerad av att bara få ett eller två verk där man vill se mer. Men retningen är så klart också utställningens styrka. Teckning, teckning... föder en längtan efter mer.
Klara Kristalova, en av landets mest lyhörda tecknare, fick det tredje stipendiet och representeras av en sagolikt fåordig pastellrita som visar ett handfat. Teckningen är inte mycket mer än en kontur och ändå slungar den in sin betraktare i en berättelse som känns privat och nästan gränslöst öppen. Ann Bötchers sparsmakade, och paradoxalt detaljtunga, träd är en annan samtidsklassiker som visar att juryn har skött sitt jobb. Bötcher ekar för övrigt i Sara Wallgrens tolkning av samma motiv, trots att det inte skiljer mer än sju år mellan de respektive stipendierna.

Sanna Gabrielssons (2005) mörka landskap bär tydliga berättelser. Filippa von Krusenstjärna (1996) ger sitt kol en enorm statisk laddning. Anneli Aaltonens (1998) vilda vegetation frustar av nästan målerisk expression. Och så vidare.
Med lite god vilja kan man också se utställningen som en illustration av den återfärd mot högre status som teckningskonsten har gjort det senaste decenniet. Men det är möjligen att ta i. Det finns förvisso en självklar självsäkerhet hos de senaste årens mottagare. Men de tidigare kommer inte långt efter, och kanske är urvalet för snävt för att peka på stora tendenser. Däremot kan man tveklöst konstatera att stipendiet har levt upp till sin målsättning att hävda teckningen som teknik.

I det breda utbudets mångfald kan man också spåra en protest mot att teckning som skolämne monteras ner och förlorar betydelse. Teckning, berättar utställningen, är ett språk som kan nå bortom de språkbegåvades gräns Att inte satsa på konst i skolan är att applicera en fullständigt onödig begränsning på de små som ska bära samhället vidare. Det hade Bror Hjorth alla gånger skrivit under på.