Ibland går saker faktiskt åt rätt håll. Det är inte särskilt många år sedan de flesta textilutställningar präglades av en underton av självmedvetet hävdelsebehov. Textil behöver inte vara mjukt, textil kan också vara finrumskonst, tycktes utställningarna viska. Med visst fog, ska tilläggas. Men de senaste åren, alltså bara de två, tre senaste, har något förändrats. Det är som om textilen äntligen lyckats övertyga samtliga inblandade parter om att materialet bara är ett bland andra. Det är rätt befriande.
I det gamla godsmagasinet vid Uppsala centralstation pågår just nu två utställningar som är utmärkta illustrationer på ovanstående. På Broströms kafé visar Inga Lindén ett gäng textila collage och i Kaleidos utställningsalkov breder Sandra Lundbergs egenartade textila skulpturer ut sig som ett hotande järtecken.
Inga Lindén, till vardags en i trion bakom Teatergalleriet på Uppsala stadsteater, bjuder in till en ganska mörk sagovärld där bildernas beskedliga format lätt förleder betraktaren att tro att berättelsen är ljusare än den faktiskt är. Måleri och applikationer i form av broderi, drinkpinnar, dragkedjor och annat bildar en massiv enhet där vi verkligen inte kan ta för givet att prinsen och den mystiske riddaren är goda karaktärer.
Formatet och kafémiljön döljer också en påtagligt fysisk känsla som Inga Lindéns verk delar med Sandra Lundbergs kravlande kroppskonst, som visas hos Kaleido i rummet intill.
I en stor, hängande grå massa och några mindre, lika grå, objekt har Sandra Lundberg bokstavligen fläkt ut ett diffust men relevant samtal om kropp och kroppslighet. Splatterfilm, dissektioner och ruttnande kadaver kunde vara utgångspunkter. Och visst kan objekten uppfattas som obehagliga, men i det in-och-utvända perspektivet finns också en utsaga om alla människors grundläggande likhet och, om man är lagd åt det utopiska hållet, en tro på värdet av att åskådliggöra detta.