Tidig modernist i jazziga återblickar

Gustaf Fängström hör till de konstnärer som slåss om epitetet "Uppsalas första modernist. " Det är förstås svårt att göra en säker avgränsning om exakt var ett intryck ger sig till känna i en konstnärsbana, men Fängström hör tveklöst till en generation konstnärer som kunde stå med en fot på var sida om linjen som skiljde traditionell konst från modern. Efter att ha debuterat 1930 och framhärdat i den ganska trista regim (svenska landskap på ett svenskt och trevligt sätt) som härskade över mittfåran i svenskt konstliv ett par decennier blommade han mot slutet av fyrtiotalet upp och ägnade resten av sin målande karriär åt att pröva de modernistiska uttryck han fann i kubism, surrealism, expressionism och så vidare. På Uppsala konstmuseum är det bara den öppna Fängström vi möter. Det är ett behagligt möte.

Några teckningar från 40-talet löser up rummet och nosar på en kubism som är inspirerad av Gösta Adrian Nilsson. Femton år senare lossnar det ordentligt och under några på 60-talet kastar sig Fängström över dukarna med en informell iver och river av några av sina absolut bästa verk. Triptyken Dokument från 1963 är ett ganska fantastiskt exempel på hur färg, streck och hårdhänta ristningar kan fly ett motiv och hitta ett alldeles eget universum där mötet med verket lämnar det fysiska och tar plats i ett immateriellt rum där betraktaren förutsättningslöst kan bli ett med bilden.

Ännu lite senare är Fängström mer sansad och inte riktigt lika förtrollande, men han hittar en egen formsökande konkretism där cirkelformer och andra geometriska figurer återkommer omgivna av en färghantering som egentligen är sinnligare än den gängse konkretismen tillåter. Några collage bryter här och var av den prydliga färgleken och morrar upplyftande. Bland Fängströms många uttryck finns en sammanbindande länk också utanför de återkommande formerna och vore det inte så drabbat av klichéer så skulle jag beskriva den som jazz.

Tidig modernist i jazziga återblickar

Uppsala konstmuseum visar den lokala modernismpionjären Gustaf Fängström. Sebastian Johans har sett en lite ljummen men ändå svängande retroperspektiv.