En gallerirunda i Uppsala bjuder just nu en låg rad av uttryck för den som vill fly den starrgråa vintern och söka utvägar bortom monotont muttrande och paralyserande surdegstvång.
För den som söker en snabb vitamininjektion är möjligen ett möte med Peter Hermanssons pigga glas på Kaleido att rekommendera. Hermansson har ett förflutet som graffitimålare och det syns ganska tydligt i figurationen på de mönster som täcker hans blanka pjäser. Utställningen Dark was the night visar en rad arbeten i graalteknik, en komplicerad lager på lager-teknik som glasentusiaster brukar högakta, och vid sidan av graffiti är mexikansk dödsskalle-estetik, med sitt liksom uppsluppna vanitas-tema, en tänkbar inspiration. Objekten berättar dessutom en historia och kan läsas, ungefär som rutor i en serie.
Det direkta tilltalet har Hermansson gemensamt med Jim Frykholm, som har fyllt Galleri 1 till bristningsgränsen med sina upplyftande svartsynta iakttagelser. De groteska maktmännen dominerar och är snabbare utförda än de brukar. Snabbheten kompenseras å andra sidan av den sanslöst genomarbetade teckningen Av var och en efter hennes förmåga – åt var och en efter hennes behov, som visar ett rynkigt, åldrande ansikte med en min av uppkäftig stolthet som befinner sig mil över den nivå där all debatt som rör åldringsvård och åldrande brukar ligga. Antalet visade verk är i överkant, skogen skymmer träden, skulle man kunna säga, men Frykholms osande drapor lockar som vanligt fram ett leende bifall.
Också på Åhuset om hörnet visas just nu ett tydligt berättande konstnärskap. Iranska Mehrangiz Imanpour gästar konstnärsklubben och presenterar en lång rad kvadratiska oljor där disparata bildelement möts över monokroma bakgrunder. Uttrycket landar någonstans i närheten av surrealistiska rebusar och famnar ett gigantiskt tematiskt fält. Dominerar gör en pacifistisk känsla av humanism med en lätt dystopiskt anstrykning. Ett spännande möte.
Något mindre direkt, och inte lika narrativ, som vanligt är dock Ulf Wahlberg, som åter ställer ut på Galleri Linné. Wahlberg är mest känd som målare inriktad på amerikanska vrålåk och brukar attrahera en publik långt utanför de ordinära galleribesökarna. Men här visar han sin andra sida och låter en inneboende landskapsmålare komma till tals. Hyfsat subtilaskymningsbilder, franska inspirationer och öländskt allvar hör till det som visas, och även om jag tycker att Wahlberg är bättre som bilmålare är det intressant att se han behärskar fler sfärer av motiv.
Landskap, om än långt mer komplicerade, är också vad som visas på Galleri Strömbom, där Anette Hammarén har kastat sig huvudstupa in i den djupaste av skogar. Utställningen Om skogen är en väldigt intensiv kärlekshistoria som använder en rad romantiska element – dimmiga slöjor, flugor och blad som inkorporerats i bilderna, trollskt lockande ljus som faller ner mellan kronor som inte visas i bild – utan att urarta i någon särskilt påträngande naturromantik. Här handlar det snarare om att möta ett jag som mest råkar befinna sig i en skog som är dess naturliga omgivning. Hammarén skulle kunna beskrivas som en John Bauer utan troll och grandios patetik. Målningarna visar inträngande och ganska emotionellt krävande porträtt av skog, men är så tekniskt drivna att de ändå förmår lämna sina motiv och bara vara måleri. Det är alltid ett nöje att möta bilder att förlora sig i.