Uppsala är som bekant varken särskilt bra på att hedra sina kvinnliga dignitärer eller på att lyfta fram sin historia som industristad. Så har det åtminstone varit. Dessbättre händer det för närvarande mycket i stadens offentliga rum, och ett nytillskott som slår två flugor i en smäll är Anna-Karin Brus mäktiga ”Concrete Queen” i den nyss invigda Gjuteriparken som ska vara en grön plats bland nyfunkishusen i den växande stadsdelen Stabby.
Hela den långsmala parken, som utgående från ett torg tillägnat den driftiga gjuteri-chefen Mimmi Ekholm slår en vacker och tillgänglig kil mellan de nya husen, är för övrigt ett välgestaltat projekt som bjuder på en typ av trevlig men inte särskilt stadsspecifik yta som Uppsala har alldeles för få av. Ett stadsmiljöpris lär vara att vänta.
Anna-Karin Brus verk är också en hyllning till Mimmi Ekholm och tjuvstartar med en projicering av hennes namnteckning på det nämnda torget men tar sin fullständiga, eller huvudsakliga, form i hjärtat av parken där ett stort tomt fundament är placerat. Tanken är att människorna som rör sig i parken respektlöst ska kunna bestiga piedestalen och blicka ut över omgivningarna, det vill säga ta en plats som traditionellt har varit högtidligt reserverad för historiska män. Den stora, tunga men förvånansvärt finlemmade betonglådan kunde också vara en sarkofag som förtäljer att vi gör nya utgrävningar och kompletterar vår historia med de berättelser vi tidigare ignorerat.
Precis som i fallet med Fadimemonumentet vid ån skulle man kunna invända att det vore bra om alla manliga porträttmonument fick sällskap av föreställande kvinnobilder, om man nu ska ta representationen bokstavligt alltså (vilket i allmänhet är en god idé), men det skuggar inte det fina verket. Smäll dit en kompletterande astraditionell staty av den genusutmanande direktören så blir parken snudd på perfekt.