Att stiga in på Galleri 1, där Anita Fröding visar utställningen Färgstarka minnen från konstens värld, är som att landa på en torgmarknad helgen innan påsk. Det lilla rummet svämmar formligen över av ljusa färger. Anita Fröding visar, som utställningsnamnet anger, en serie målningar som sammanfattar ett långt liv som bildkonstnär, men nöjer sig inte med det.
Vid sidan av minnesbilderna, som innefattar konststudier, formtankar, konstnärstyper, kritik, vernissager och så vidare – allt i en sammanhållen narrativt tydlig stil – visas en lång rad landskapsbilder där en liten vandrande gestalt ofta kontrasteras mot en väldig natur. Kulörerna går i och för sig igen i de båda bildserierna, men såväl uttrycksmässigt som tematiskt handlar det om två utställningar i en.
Trängseln gör knappast något gott för de enskilda verken, men färgexplosionen är ett sprakande påskris. På det stora hela märks det att Fröding är skulptör i grunden. Hon modellerar fram sina motiv med säker hand också då det handlar om måleri.
På Åhuset är färgerna lika många men en smula mer ”nordiskt” dämpade. Konstfotografen Marianne Linds serie Streams of light består av abstrakta impressioner som kameran fångat genom en prisma av glas. De mjuka eruptionerna är kanske inte så överraskande, men metoden är patenterat fascinerande och det är lätt att förlora sig i bilderna.
Streams of light vill visa på de vardagsmirakel som finns liksom inkapslade i våra mest vardagliga föremål, bara vi ser efter ordentligt. Och serien är också ett fint exempel på hur människor nästan instinktivt förhåller sig till bild. Hjärnan börjar vid mötet med något som värjer sig från en enkel definition automatiskt söka igenom sin gigantiska bildbank och söka kategorisering.
Påfallande ofta landar ljusspelen i någonting naturnära. Landskap, vatten, växtlighet. Marianne Linds fotografi är ett väldigt bokstavligt skrivande med ljus.