Med en skör, ljus, pastellig, lite överexponerad och drömsk gestaltning av det egna livet har fotografen Anna Clarén, som både bor och arbetar på Biskops-Arnö, hittat en egen, om än inte särskilt originell, nisch inom svenskt fotografi.
Fotoboken Holding, som kom 2006, prisades, blev något av ett genomslag och definierade en estetik som Anna Clarén har fortsatt att jobba med.
Den nya bildserien Close to home, som både presenteras i bokform och som en utställning på Fotografiska, är en direkt fortsättning där Anna Clarén arbetar vidare på sitt etablerade tema och skildrar en privat sfär av närmiljö, självporträtt, barn, familj och vänner. Graviditeter, spädbarn, en begravning, ett bröllop, ljuva nakenbad, snötäckta träd, dimmiga vyer och dagg som blänker i spindelnät. Självutlämnande, intimt och hjärtskärande vackert.
Det är inte lätt att gestalta lycka. Och ibland kan man undra om det verkligen är nödvändigt. Hur många vallmoängar och snöänglar orkar man egentligen se? Utöver de tusentals man redan sett, menar jag.
Anna Clarén väljer en svår väg då hon med ett stort allvar och ett långsamt sipprande ljus ger sig i kast med serena ögonblick av lyckligt liv. En badande kropp som liksom vilar i sin egen spegelbild på en stilla vattenyta medan bakgrundens oskarpa gryningsljus verkar fundera på om den hör hemma i en vardagsmiljö eller i en kosmetikareklam – det är inte en särskilt komplicerad bild, men vad säger den, och är inte lugnet den förmedlar något av ett undantagstillstånd, mer än verkligt liv?
Å andra sidan är de där korta glimtarna av betydelsebärande lycka en drivkraft för en hel mänsklighet, och därför ett högst befogat motiv. Det nyfödda barnet i famnen på sin äldsta släkting, rönnbären som är utspridda över snötäcket i ett moment av bedövande närvaro, vännerna som omfamnar varandra, tuppluren med en bebis på magen. Vad skulle vara viktigare att fånga på bild? Den automatiska följdfrågan är kanske snarare varför, eller om, bilderna ska ta klivet från privat till offentligt. Ett svar kunde vara att Anna Clarén är en skicklig fotograf med en bra blick, vilket möjligen ger henne ett relevant mandat.
Kanske är det just för att Anna Claréns bilder står och väger mellan privat och offentligt som gör att de inbjuder till väldigt många, och mycket olika läsningar. Det är inte särskilt långsökt att se bildserien som en formlig orgie i kritvita heteronormer i en vackert inredd medelklasskontext. I synnerhet inte som bilderna gestaltar samma Biskops-Arnö-miljö som Lidija Praizovic attackerade i sin uppmärksammade text i tidskriften Const Literary Preview i höstas. Praizovic text handlade om en motsättning mellan hennes egen invandrararbetarklassbakgrund och den mer privilegierade bakgrund som dominerar den anrika folkhögskolemiljön, och Anna Claréns bildvärld bestrider knappast tesen.
Det som till sist gör att jag inte förlorar intresset och väljer en mer positiv läsning är den dallrande desperation som bor i den underskönt svävande såpbubblans blänkande, men mycket ömtåliga yta. De undflyende ögonblicken av livsbejakelse är svårkonserverade och att försöka behålla dem bär samma komplikationer som att försöka cykla hem från tivolit med en sockervadd i handen. Luftmotståndet trycker ihop det spunna sockret som snabbt förvandlas till en kladdig rest av det som en gång var. Lyckan är lika ömtålig och har den inte krackelerat än så är den i vilket fall som helst den mest smärtsamma påminnelsen om livets skrattretande förgänglighet.
Människorna i Anna Claréns bilder är också medvetna om situationen och de leenden som man kunde förvänta sig av de aktuella motiven är ofta stelnade i något alvarligare som liknar en insikt om livets karaktär av tillfällighet. Det gör hela skillnaden. Solskenshistorien är mycket bättre som undergångssång.