Uppländskt i Västergötland

Färdas man vägen mellan Skövde och Skara blir det dominerande intrycket västgötaslätten, i trakterna av Axevalla och Varnhem med inslag av enbuskmarker som kan erinra om Uppland. Skillnaden är att moränbackar och gråstenshällar här är sällsynta inslag, även om en höjdsträckning som Billingen kan ge associationer till Tunåsen.
Det är inte osannolikt att upplänningen Olof Thunman fäste sig vid det västgötska slättlandet och dess vegetation. Hit skulle han vid flera tillfällen återvända i synnerhet under tidigare år, och härifrån hämtade han också sin hustru, konstnären och officersdottern Carin Kuylenstierna. Åtskilliga teckningar och målningar vittnar om den inspiration som utgick från terrängen kring Skara och Hornborgasjön. Här finns en mindre känd del av hans produktion vilken nu ägnats en utställning på Västergötlands museum i Skara.

I pakt med den nationalromantiska tidsrörelsen för hundra år sedan gick också Thunman ut i landskapet när det började skymma och kvällsmolnen tornade upp sig över slättpanoramat. En rad målningar i mindre format visar honom som en observant iakttagare av åkrar, dungar och blänkande vattenstråk. Intrycken från generationskamraterna i Konstnärsförbundet är ständigt närvarande, inte minst från Nils Kreuger vars linjemanér finns med även när färgen skall skildra drömska stämningslägen. Man får bekräftat att Thunman i grunden var tecknaren som utgått ut Akademiens etsarskola, något som är uppenbart också när han ansätter färgen med dess återkommande fläckverkan. I lyckliga fall blir resultatet ett atmosfäriskt vibrato som fördjupar upplevelsen av naturstämningen.

Den som är intresserad av Konstnärsförbundets fascination inför vida himmelspanoramor för på utställningen många möjligheter till studier. Här finns sprakande stjärnor i vinternatten avtecknande sig mellan snötyngda granjättar, solljuset bryter i strålknippen fram över Hornborgasjön vid Bjällum, den strävsamme plöjaren följer stenmuren i höstlandskapet under den fläckiga molnhimlen, Axevalla hed är skildrad i månsken med sina enar, när inte de majestätiska stackmolnen tornar upp sig över Billingen. Tiden såg landskapet som en själsspegel, gärna med drag av heroism. Det behövdes i regel inga levande inslag och sällan skymtade människor. Men Thunman hade en särskild förkärlek för svanarna, något som också kan avläsas i hans poesi. När han hyllar friheten, sin "själs gudinna", är det svanarna som sjunger om henne på sin färd, ackompanjerat av "vildgåsens smattrande skri". Till de visade verken hör Våröversvämning vid Hornborgasjön, utan de välkända tranorna som han aldrig tycks ha skildrat, men väl med en ensam svårt som avtecknar sig över vattnet och den blå åsryggen i fonden. I sina uppländska landskap skulle han återvända till svanarna, med eller utan symbolinnehåll. I diktsamlingen Pan spelar (1919) finns Vårdagjämningen, med omisskännligt Thumnanskt tonfall:

Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt
städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.
undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!
Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,
klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.
Av det nära hundratalet verk som existerar från Thunmans västgötatid visar utställningen fyrtio målningar och teckningar. Allt sammanbragt genom hängivet forskningsarbete av f bibliotekarien i Knivsta Birgitta Lundén, numera verksam i Skara och även författare till den instruktiva katalogtexten.

Uppländskt i Västergötland

Konstnären OLof Thunman presenteras i ett stort urval hos Västergörlands museum, skriver Allan Ellenius.