Bröd och skådespel var vad som krävdes för att hålla det väldiga Romarriket i rullning. I Uppsala klarar vi oss på varm choklad och stora isskulpturer. Det är en av slutsatserna man kan dra efter den massiva folkvandring som årets upplaga av Isfestivalen Uppsala satte i gång vid invigningen i helgen. En lång och svårartat entusiastisk kö löpte mer eller mindre oavbrutet genom Stadsträdgården, där merparten av arrangemangets skulpturer är placerade.
Att en skulptur, holländska Susan Christianens knut på Nybron, redan är sönderslagen ska förhoppningsvis inte ses som en medveten markering mot jippot, utan får avskrivas på ett konto för mindre genomtänkt vandalism. I varje fall är det knappast en överdrift att påstå att Uppsalaborna i stort är mer än förtjusta över de lika gnistrande som tillfälliga isgästerna.
Skulpterad is har uppenbarligen en stark attraktionskraft. Kanske består en del av lockelsen i att det finns en air av lyx över företeelsen. En stolt issvan på middagsbordet är en sinnesbild för flärd som binder samman, tja, säg, Coco Chanell och Gordon Gecko. Och på samma gång är isen en motpol och något ytterst tillgängligt. Alla har smakat på genren och gjort en snögubbe eller två, och har därför lätt att relatera till mediet.
På ett konstnärligt plan är isen mer komplicerad och lider, precis som glaset, av ett förförelsemoment som tenderar att ställa sig i vägen för andra intryck. Allt blir liksom en hantverksmässig triumf och lockar med samma spännande ljuseffekter oberoende av om utförandet är bra eller mindre bra. Att det är svårt att se skillnad på de professionella konstnärernas arbeten och den fina lekpark för barn som är placerad i utkanten av parken är ett talande exempel.
Årets fjorton iskonstnärer ringar in et brett område av motiv och rör sig över hela skalan från abstrakt till föreställande. Kristina Janssons schakal blir en rolig pendang till konstnärens egen bronskatt, som står permanent ett hundra meter längre in i parken. Lena Kriströms formspråk, oftast uttryckt i sten, visar sig fungera obehindrat också i is. Annasofia Måågs smäckra lejon känns hantverksmässigt imponerande, precis som brittiska Rob Hardings stigande sicksackmönster som mjukt reser sig från sin sockel.
Just att se hur en konstnärs etablerade uttryck låter sig översättas till is är, tycker jag, väldigt spännande. Högaktuella Hanna Beling, som just nu arbetar på det kommande Fadimemonumentet, prövar med sin gigantiska bebis-torso om isen håller. Konstnären arbetar annars ofta med vax, plast och sillikon, och man skulle tro att isen låg nära till hands. Resultatet är fullt fungerande, även om det kanske inte riktigt blir lika övertygande som Belings arbeten brukar vara.
Flera av de deltagande Uppsalakonstnärerna har stor erfarenhet av materialet och har utmärkt sig på ishotellet i Jukkasjärvi, och det syns att de behärskar materialet och klarar av att omsätta en skiss i faktiskt arbete. På sätt och vis är en Isfestival ett väldigt logiskt sätt att ta tillvara denna lite ovanliga kompetens.
I jämförelse med ljusfestivalen Allt ljus på Uppsala, som senast arrangerades i höstas, är Isfestivalen en väldigt välbalanserad historia. De bägge festivalerna delar en lovvärd ambition om att skapa liv och rörelse i centrala Uppsala, men där ljusinstallationerna spretade lite väl mycket sinsemellan lyckas Isfestivalen framstå som genomtänkt från början till slut.
Att för en vecka få det kollektiva Uppsala att sluta längta efter vår och värme är något av en imponerande prestation.