Det är alltid trångt på konsthandeln Vasa konst. Både i den otympliga lokalen och på väggarna. Men så är också en tät salongshängning mycket närmare Vasas intressesfär än samtidens vita kub-estetik.
Ibland blir det överentusiastiskt, men ofta känns de aktuella presentationerna mer än något annat som en välgrundad aktivism som vill belysa en del av konsthistorien som får för lite uppmärksamhet.
Vasa konst brinner för svenskt och i synnerhet Upplandsförankrat måleri från de senaste två hundra åren och visar sällan de största verken av de största namnen.
I bästa fall känns de täta utställningarna som en dokumentär som man råkat zappa sig fram till och som man inte viste att man ville se. Så är fallet med den lugna, återhållsamma koloristen Ellis Wallin (1888-1972). Den Uppsalafödda Wallin levde och studerade i Paris under 1920-talet och tog stora intryck av den franska konst som inte stod på barrikaderna, utan snarare blickade bakåt mot ett förhållandevis traditionellt landskapsmåleri. Så blir också den gamla hemstaden i mötet med Wallins pensel en charmig fransk by.