Hällristningar, aboriginkonst, naturfolk, svävande drömmar och esoteriska tankar. Arnold Bunges utställning Drömspår, som just nu visas på Galleri 1, bär en omisskännelig doft av en del naturromantik och en del holistisk new age.
Nästan monokromt blå havsbilder där små segel och seglande måsar anger skalan kontrasterar mot murrigare intryck av stenålderskonst. Allra murrigast, och i mitt tycke bäst, är ett kraftfullt kollage som bär titeln Skog, där trädstammarnas tunga vertikaler kunde bestå av en sönderklippt droppmålning. På en gång nästan helt abstrakt och väldigt föreställande.
I de mer högtflygande verken smyger sig pusselbitar, paletter och penslar gärna in i motiven, vilket drar mot det övertydliga och egentligen är onödigt. Arnold Bunges arbete vet nämligen vad det vill och har en tydlig inriktning alldeles oavsett. Den återkommande hällristningen blir nästan ett mantra som måste bära stor betydelse, och i någon mån är ju uråldriga former och bilder verkligen portaler till andra tider och världar.
Stenåldersformen återkommer hos Lizzie Engström, som är en av de sju konstnärer från KKV Sörmland som just nu visar lite måleri och mycket grafik på Åhuset. Precis som Bunge använder Engström de forntidabilderna som något av en besvärjelse, även om uttrycket i övrigt skiljer sig. Där Bunge går direkt på motivet fogar Engström försiktigare in det i små boxar av blandteknik och handgjort papper.
På det stora hela är KKV Sörmlands utställning en ganska ojämn historia. Delvis beror detta förstås på att det lätt blir lite spretigt med sju kockar på samma gryta. Smakerna, skulle man kunna säga, har vissa problem att få fäste. En stor del av de utställda verken är collografier eller limtryck, som lite för ofta har teknikens vanligaste men inte roligaste uttryck av myllrande lager på lager. Det bör möjligen tilläggas att ett flertal collografier ändå känns genomtänkta och ger ett intryck av att konstnärerna är väldigt hemma i hantverket.
Ett oväntat utropstecken är Agneta Åhls gröna explosion Någonstans inom oss som först vid ett närmare betraktande röjer att den är en tribut till Joakim Pirinens antihjälte Socker-Conny. Katarina Divanders fyra verk sticker med svartvit återhållsamhet ut i mängden. De enkla linjerna och den strama kompositionen fungerar utmärkt. Klyschan ”less is more” har inte tillkommit för intet.
Det enkla blir bäst också hos Bertil Albrektson, som ställer ut måleri, kollage och reliefer på Galleri Linné. En lång rad stilleben med motiv som glänsande glas, böljande dukar och veckade påsar tangerar trompe l'œil-illusion men blir kanske mer hänvisningar än faktiska underverk, även om de säkerligen faller många betraktare i smaken. Ett gäng mer sökande kollage faller mig bättre på läppen och visar att Albrektson, till vardags bibelforskare, har en god känsla för färg och form. Det veckade pappret kommer igen i ett par små reliefer som i all ödmjukhet formulerar utställningens höjdpunkt.