Utestängda från folkhemmet

Det är bara att knäppa igång en dator eller lyfta upp valfri dagstidning för att få bekräftat hur sorgligt aktuell och viktig diskussionen om hur vi ser på dom andra är. Med utställningen ”Ett gott hem för alla – Med Anna Riwkin och BJörn Langhammar i folkhemmets skugga”, curaterad tillsammans med Moderna museets Fredrik Liew, tar Lawen Mothadi ytterligare ett steg i sitt omfattande projekt av att lyfta fram Katarina Taikons liv, gärning och sammanhang. Utställningen presenterar två kända fotografer som har dokumenterat eller gestaltat de svenska romerna. Den ena från femtiotalet och den andra från sextiotalet. Det skiljer inte särskilt många år mellan Anna Riwkins och Björn Langhammars fotografier, men skillnaden dem emellan är slående och en undertitel till utställningen kunde vara ”från romantisering till realism.”

Journalisten och författaren Lawen Mothadi, uppvuxen i Uppsala, har de senaste åren arbetat väldigt konsekvent med att skildra Katarina Taikon, en lite bortglömd svensk medborgarrättsrörelse och de svenska romernas historia ur ett större perspektiv.

Den hyllade biografin ”Den dag jag blir fri – en bok om Katarina Taikon”, som kom 2012, inledde Mothadis projekt och har följts av en reviderad återutgivning av Katitzi-böckerna och nu senast av det uppmärksammade samarbetet med Gellert Tamas i dokumentärfilmen ”Taikon”. Med ”Ett gott hem för alla” vidgas perspektivet ytterligare och det blir än tydligare att berättelsen om Taikons aktivism speglar en större bit svensk nutidshistoria. Den skånska polisens olagliga register över romer och vårt kollektiva sätt att förfrämliga de rumänska romer som tigger på våra gator är bara två exempel på att Taikons arbete på intet sätt är avslutat. På ett större plan handlar utställningen förstås också om den svenska självbilden. I bygget av det folkhem som faktiskt skapade, åtminstone under en period, ett av världens mest jämlika länder utsattes de svenska romerna, som levt i landet i mer än fem sekel, för en statligt subventionerad rasism och vad ända in på 60-talet förhindrade att skaffa sig permanenta bostäder och bli en integrerad del av samhället.

Den kända fotografen Anna Riwkin dokumenterade under mitten av 50-talet de svenska romernas tillvaro i ett samarbete med författaren Ivar Lo-Johansson, som älskade den romska kulturen men i en missriktad kärlek pläderade för ett fortsatt utanförskap för att inte riskera att den romska egenarten skulle gå förlorad. Ivar Lo-Johansson såg äkthet, dans och glädje i tältläger och en ofrivilligt nomadisk tillvaro, där han borde ha sett misär, och Anna Riwkins bilder speglar i hög utsträckning samma exotisering. Där Riwkin fotograferar lägereldar, frejdigt musicerade i det fria och människor som står bredvid det etablerade samhället riktar Björn Langhammar sin kamera mot en annan verklighet. Langhammar var under en period gift med Katarina Taikon och dokumenterar inifrån den romska kulturen, istället för att vara en utanförstående besökare. Men också de konkreta yttre villkoren skiljer sig åt. Under det decennium som skiljer bildserierna från varandra har den romska medborgarrättskampen faktiskt gett resultat och tältlägren ersatts av miljonprogramslägenheter. Fotograferna presenteras på varsin vägg och det är hoppingivande att röra sig mot förändringen. Mest slående är kanske en jämförelse mellan de romska barnens utbildningsmöjligheter. Hos Riwkin sitter en ideellt arbetande lärare i ett läger med barnen. Hos Langhammar har de fått tillträde till ett vanligt klassrum. ”Ett gott hem för alla” är en nyttig påminnelse om en bit solkig svensk historia och ett syrligt påpekande om att också en välmenande blick kan förstärka ett utanförskap. Men också en lika viktig påminnelse om att förändring faktiskt är möjligt.