De återkommande presentationerna av formgivare från Upsala-Ekebykoncernen på Uppsala konstmuseum har blivit en liten institution i egen rätt och lite vid sidan av. De mest kända namnen är avverkade och nu har turen kommit till den lite orättvist bortglömda, eller i varje fall relativt okända, Hjördis Oldfors (1920–2014).
Utställningen följer tidigare mönster och är en fin presentation som både visar de serier merparten av betraktarna längtansfullt har fingrat på i dyra second hand-butiker och en del smakprov på serier som inte stått sig lika bra, alternativt ännu inte blivit trendiga igen, samt enstaka bilder och annat som går bortom det industriformgivna.
Utställningen är rak och elegant på ett sätt som speglar Oldfors sanslöst snygga 1950-talspjäser. Den svartvita ”Pingvin”, den gulrandiga ”Kokos” och den kurvigt svartvitrandiga ”Atoll” är alla från 1950-talet och representerar formgivarens absoluta formtopp och binds samman av att de kombinerar en grafisk säkerhet med en stor, lekfull formkänsla. Det är inte underligt att samlarna av Oldfors blir fler och fler.
Det enda felet med utställningen är att den inte hör hemma på Uppsala konstmuseum, som bör koncentrera sig på att vara en scen för den samtida konsten och framför allt inte lägga resurser på raka porträttutställningar av historiskt material. Det vackra rummet visar med all önskvärd tydlighet att en större separat satsning på Upsala-Ekeby skulle hålla och dessutom alldeles säkert attrahera en publik. Antingen som ett självständigt museum på det gamla bruket eller som en filial till Upplandsmuseet.