Egentligen är det inte helt korrekt att jämföra Liljevalchs traditionstyngda Vårsalong med Melodifestivalen. Där Melodifestivalen ständigt lyfter fram samma tradiga låtskrivare strävar Vårsalongen faktiskt efter att låta nya förmågor ta plats. Men i övrigt är arrangemangen besläktade. Precis som Melodifestivalen har Vårsalongen tidvis dragits med dåligt rykte och ansetts direkt okvalitativ, och precis som musiktävlingen har salongen gång på gång rest sig på nytt och är idag populärare än någonsin.
Själv är jag dessutom ungefär lika kluven inför de bägge arrangemangen. De släpper bägge igenom för mycket som inte håller måttet, och jag tycker inte att det är alldeles enkelt att dela den stora entusiasm som omger dem. Men å andra sidan är glädje hyfsat smittsamt, och då och då händer det att någonting riktigt bra kommer fram via respektive format.
Vårsalongens stora problem är att juryn, som ofta är kompetent, gör sitt urval baserat på fotografier och digitala filer av varierande kvalitet. Det är förstås oundvikligt, att se alla inskickade verk – det brukar röra sig om flera tusen – i verkligheten är inte realistiskt. Men resultatet är alldeles för ofta att salongens karakteristiska blandning av högt och lågt drygas ut med för många verk som helt enkelt sänker helheten. Det enda jag minns av fjolårets salong är exempelvis att jag fick ont i ögonen av allt uselt måleri.
Desto bättre är årets Vårsalong något av ett upplyftande trendbrott och uppvisar vid sidan av den obligatoriskt hejdlösa blandningen av tekniker, uttryck och nivåer en helhet som känns riktigt välbalanserad. Årets jury har varit sträng när det gäller måleri, och det gör hela skillnaden. De tokroliga skulpturerna är också aningen färre än vanligt. Istället har några förträffliga exempel på traditionell grafik passerat sållningen.
I övrigt bjuder Vårsalongen på det förväntade: en gigantisk gunghäst, gladporr med animerade pappersremsor och maximalistisk design, bland mycket annat. Konststaden Uppsala står för två av 152 konstnärer – och både Sanne Sihm, som visar den gigantiska porträttmålningen ”Arvet III”, och Natasha Dahnberg, som deltar med den tvådelade videoinstallationen ”Don´t cry over spilled milk”, som tidigare visats på Uppsala konstmuseum, står sig bra i konkurrensen.
Årets mest slående verk är Kim Janssons föredömligt korta video ”Den helige mannen och den befläckade kvinnan”, som på en minut gör en klassanalys om vår kollektiva oförmåga att småprata om lågstatusyrken. Filmen berättar om en flygplatsstäderska som nästan får sparken efter att ha hälsat på Dalai lama. En riktig pärla i brytpunkten mellan konst och journalistik.