Pelle Svanslös och en skulptur av Staffan Östlund. Nja, jag blev väl inte yr av förväntningar inför mitt första möte med Uppsalas nyaste offentliga konstverk. Jag vill bli överraskad, eller ännu hellre överrumplad, och varken Östlunds högmodernistiska formspråk eller den självgoda medelklasskatten känns särskilt spännande. Jag gillar dem i och för sig bägge två, men behöver de sätta än mer prägel på Uppsala än de redan gjort?
På plats i Statsträdgården faller jag dock till föga. Kristina Janssons grovt tillyxade bronsversion av den svanslösa är tillräckligt stor för att inte vara gullig, och lär snabbt bli barnens favorit. Och även om Staffan Östlunds Ljusvandring inte bryter ny mark så känns den inte daterad. Verket består av ett perforerat (och gissar jag: snart snurrande) "metallsegel" på en svart bas och lämnar mycket åt betraktaren. Den veckade och högblanka metallen lär också borga för att skulpturen verkligen leker med ljuset och ger olika intryck beroende på väder och årstid. Den offentliga konsten laborerar ju dessutom med helt andra tidsintervaller än tillfälliga utställningar, och egentligen försvarar både Pelle och Staffan Östlund sina platser i Uppsalas offentliga finrum utomordentligt väl.