I ett av verken på sin pågående utställning på Magasin 3 i Stockholm sammanfattar den kinesiska stjärnkonstnären Ai Weiwei ett globalt kretslopp av kommers och låglönepolitik genom en gigantisk världskarta som är utskuren i tyg. I tusentals tunna lager på varandra reser sig Weiweis karta, beställd och tillverkad av en lång rad kinesiska fabriker, som en mjuk men samtidigt nästan hotande fyr i rummet.
På Kaleido hänger ett till omfång och ton betydligt beskedligare verk på ungefär samma tema, men angripet från diametralt motsatt håll. I Jag virkar världen presenterar årets Kaleidostipendiat Adina Almén, precis som titeln berättar, en liten världskarta i virkat, vitt bomullsgarn. Långsamt hantverk, mer realistiska produktionskostnader, samma värld att formulera. Verket skulle nästan kunna vara en kommentar till den berättigade kritik som ofta möter Ai Weiwei för att han använder samma låglönearbetskraft vars villkor han vill diskutera.
I övrigt har Adina Alméns textil inte så mycket med stjärnkonstnären att göra, även om ett annat verk, Seeds, faktiskt delar namn med ett annat av Weiweis mer kända projekt. Alméns frön är dock inte realistiska återgivningar, utan en serie stora kokonger i mörka gotiska färger. Kokongen, denna konsthantverkets urform, spelar mot den virkade världskartan och ytterligare en serie virkade objekt som återger en stjärnornas placering i det oändliga som omger oss. Stort och litet, mikro och makro. Temat är såklart inte nytt, men precis som vanligt har Kaleido valt att premiera en ung formsäker konsthantverkare med stor potential.
Vid sidan av kokongerna, som är placerade på ett podium mitt i utställningsrummet, domineras utställningen av tre stora hängande cirklar där virkade och knutna mönster med fina detaljer skickligt nyttjar rum och ljus genom att lämna spännande skuggor på väggen bakom sig. Underhållande ögongodis.
Underhållande är också Göteborgskonstnären Marie Falkstens utställning på Galleri Strömbom där nio fängslande scener omger betraktaren. Sköna, tydliga färger och enkla, ibland nästan lekfulla former. En förhållandevis realistisk hare i ett brunt landskap flankeras till exempel av en rektangulär ljusrosa yta som visar en utklippt siluett av samma djur. Barndomsminnen av skridskoturer och möten med väldiga båtar som tar i hamn varvas med snäppet mindre tydliga intryck.
Utställningens största verk, Latitud-longitud, visar en fågel som slår med vingarna över ett skissat landskap där dukens vita grundfärg är den dominerande kulören tillsammans med några rinnande, tunna ytor av blått, rött och gult. Den luftiga kompositionen för av någon anledning tankarna till författaren Marguerite Duras (kanske för att den återhållsamma men lysande färghanteringen påminner om Duras suveräna sätt att skildra semestrande människor, liksom fånga i ett vakuum av gassande sol och förutbestämda öden), och så mycket mer än så kräver man ju inte gärna.