Världen med kvinnlig blick

Hade Uppsalas expert på kvinnors konst, Barbro Werkmäster, fått som hon velat hade den utställning som i dagarna öppnats på Liljevalchs konsthall i Stockholm arrangerats redan för åtta år sedan. 1998 var Stockholm Europas kulturhuvudstad, och inte minst konsten gavs stort utrymme i flera intressanta projekt. Nu blev det inte någon stor inventering av kvinnlig konst den gången; i stället valde Liljevalchs, som var den tänkta arenan, att visa en separatutställning av Anna Sjödahl - ett högst rimligt val av en konstnär som varit mycket underskattad. Utställningen hos Liljevalchs 1998 kom verkligen inte en dag för tidigt. Barbro Werkmäster gav dock inte upp idén med en bredare redovisning av kvinnliga svenska konstnärer från 1960 till dags dato. Och kanske har hennes utställningsidé bara vunnit på att få mogna dessa år. Anna Sjödahl har för övrigt sin självklara plats i utställningen med sin målning Vår i Hallonbergen från 1972, en bild som blev något av en ikon över kvinnligt förortsliv. Sex år senare målade Gittan Jönsson sin Diskkasterska, ett verk som av någon anledning dock inte finns med hos Liljevalchs. Saknas gör däremot varken Margareta Renberg eller Barbro Bäckström, båda centrala kvinnliga företrädare för 1900-talets svenska konst när den var som bäst. Inte heller har man glömt pionjärer som Lenke Rothman, Elisabet Hermodsson eller Birgit Ståhl Nyberg. Och mer uppländskt: Gunilla Paetau Sjöberg är en av många kvinnor som arbetar med textila material. Hos Liljevalchs visas flera av hennes verk i tovad ull. Över huvud taget är ett besök på Liljevalchs en högtidsstund för den som vill repetera sin konsthistoria eller för första gången upptäcka en stark och vital gren av svensk konst från andra hälften av 1900-talet. Här finns det mesta av det bästa, de verk man väntar sig och överraskningar som man bara kan tacka och ta emot. Till de senare hör Gunvor Nelsons videor och Barbro Andréehns målning Sommarlust som visar något så ovanligt som en kvinnas lustfyllda, erotiska bild av en man. Glad blir jag också att återse verk av Nina Bondeson som gjorde en minnesvärd utställning i Uppsala hos dåvarande Galleri Smedhamre. Liksom att kunna konstatera att arrangörerna hittat Uppsalabördiga Ulrika Minami Wärmlings bilder av anarkofeminister. Då kan man kanske överse med att en konstnär som Marianne Lindberg De Geer förbigåtts - hennes konstnärskap borde väl annars passa temat som hand i handske. Eller Linn Fernströms självporträtt med det avhuggna huvudet av hennes lärare och mentor Dan Wolgers i knät. Men det är just temat som är det problematiska med hela den här annars imponerande satsningen på kvinnliga konstnärer. Hur ska man egentligen förhålla sig till ett utställningskoncept med ett så trendigt namn som Konstfeminism? Att det från vissa politiska håll höjts röster med krav på så kallat genusperspektiv också i konsten skapar onekligen en hel del tveksamhet inför begreppet konstfeminism. Är utställningen i själva verket ett utslag av dagens politiskt korrekta kvoteringstänkande inom en av de få sektorer som ännu åtnjuter ett visst mått av konstnärlig frihet? Har de visade verken kanske valts för att bevisa curatorernas tes, inte i kraft av sina egna kvaliteter? Tanken på en motsvarande utställning med enbart män svindlar i sin orimlighet. Varför då en kvinnoutställning? Det kan finnas skäl att hålla en sådan skepsis vid liv när man ger sig in i Liljevachs till brädden fyllda salar. Med tanke på hur Nationalmuseum i vissa delar pressade genusperspektivet i sin utställning Konstnärspar i våras finns det skäl att vara uppmärksam. Det som faktiskt visas hos Liljevalchs är nämligen genomgående så bra, så engagerat och engagerande att det är lätt att alldeles uppslukas av upplevelsen. Om någon fortfarande skulle leva med villfarelsen att kvinnors konst inte skulle hålla måttet kommer alla sådana fördomar på skam. Kvinnor kan - för att använda en av de mest slitna klyschorna som brukar tas till när de sakliga argumenten tryter. Kvinnor kan och kvinnor har alltid kunnat. De har skapat verk som belyser, problematiserar, analyserar, gestaltar och formulerar halva mänsklighetens erfarenheter, känslor, tankar och minnen. Och deras verk räcker längre än så; de bör kunna ha åtskilligt att ge också åt den andra delen av mänskligheten, som den här gången får finna sig i att vara i minoritet. För det finns män också i denna utställning, bland dem den svenske konstnär som kanske mer än någon annan arbetat med den så kallade mansrollen på ett inträngande och självkritiskt sätt, nämligen Lars Nilsson. Dock hade ett bättre exempel på hans konstnärskap kunnat väljas än det ganska bleka som nu visas. Glöm således den trista utställningstiteln som möjligen tillfredsställer den lilla grupp som jagar röster inför höstens val genom genustänkande. Gå i stället i närkamp med alla dessa kvinnors alla begåvade verk - roliga, allvarliga, bitska och avslöjande gestaltningar av vad det är att vara kvinna och människa. Den här utställningen är betydligt bättre än sin titel.