Patrik Holmbergs måleri är som hämtat från impressionisternas sena 1800-tal och vore lätt att avfärda som en pastisch. Om det inte bara vore så väl och uppriktigt utfört.
Nästan rinnande, mjuka färger. Konturer som löses upp. Förtjusande fläckar som griper tag i ljuset och formulerar en världsfrånvänd realism som drömmande gjuter vardagen i ett nästan Skagenaktigt lyckorusigt sken.
Jag är generellt sett inte särskilt intresserad av konst som så tydligt tar avstamp i och håller sig i en epok. Det blir lätt lite som ett lajv där människor utan logiska anledningar leker att de befinner sig i en annan tidsålder – i Uppsala finns det exempelvis gott om 1920-talslajvare. Men Patrik Holmbergs konst, som just nu visas i en späckad utställning på Galleri S på Dragarbrunnsgatan, ger inte riktigt det där fastnaglade intrycket. Många bilder visar en kvinna som rör sig i en intim hemmiljö och kunde också tematiskt höra till de konsthistoriska förebilderna. Fint och skickligt men ganska intetsägande. Desto intressantare blir det när Patrik Holmberg flyttar blicken och låter sin pensel fånga förbipasserande på hemväg i en stad i skymning. Här händer det något som ger det etablerade uttrycket en ny relevans.