Vårsalongen en ojämn historia

Vårsalongen är en underlig företeelse, och inte bara för att den börjar mitt i vintern. Det finns en väldig charm i det brokiga utbud som i allmänhet fyller konsthallen och det finns något hemtrevligt i att gå omkring och antingen fnysa eller nicka gillande åt det urval som juryn har gjort. Och på samma gång är det lätt att ställa sig frågande till varför salongen, som brukar locka en publik på 50 000, år efter år fortsätter vara så populär och för stora delar av sina besökare dessutom utgöra konstårets höjdpunkt. Kort sagt - Liljevalchs vårsalong är ett event som sker utanför ramarna, lika mycket tradition och utflyktsmål som utställning.

I fjol talades det mycket om hur vårsalongen hade professionaliserats. Installation, måleri och andra genrer blandades prestigelöst och helheten kändes förvånande stringent och samtida. Kanske skulle salongen trots allt kunna (åter)erövra en position som viktig konsthändelse och locka till sig de riktigt stora konstnärerna i en helhet som förde samman relevans med leende publikfrieri. I år är ordningen återställd.

Där förra årets upplaga vågade vara komplex och slingrande är årets version rak, traditionell och berättande. Måleriet dominerar stort och det är inte utan att man förbluffas oftare än vanligt över juryns beslut. Man kunde kanske hävda att salongen har gripit tag i det figurativa måleri som har dominerat det decennium vi nyss lämnat bakom oss, men det skulle inte förklara den ofta påfallande låga nivån. Å andra sidan, kunde man påstå, är urvalet befriande långt från den positionerande ängslighet som så ofta präglar konstlivet. Men då måste man bortse från att dåligt måleri kan ge betraktaren kalla svettningar och ont i magen.
Och det behöver väl knappast sägas att det ändå finns en rad undantag bland de 131 deltagande konstnärernas 245 verk. I sin eviga ambition att servera åtminstone någon tapas för varje smak kan salongen med sitt omfång inte misslyckas.

Från en Uppsalahorisont kan man vara hyfsat nöjd med insatsen i det nationella konstrally vårsalongen utgör. Anna-Karin Brus, Lotta Sigge, Josefine Adde Dahl, Jin Jiang, Meline Höijer Schou och Katarina Sundkvist Zohari behöver inte skämmas för sina insatser. För Sundkvist Zoharis amorfa skulptur To grow horns, som den här gången tangerar det djuriska mer än det mänskliga, är den brokiga omgivningen rent av en fördel som gör att en lågmäld egenart betonas. Och Jin Jiang visar några teckningar där ytan är betydligt mer myllrande än vi är vana vid, vilket möjligen kan peka på en ny inriktning i konstnärskapet.

I övrigt är det mest salongens leende verk som stannar kvar när jag lämnar konsthallen. Johanna Mårtenssons fotografier som följer en stad av knäckebröd från spirande välgång till möglande sönderfall erbjuder en lekfull civilisationskritik. Louise Kristianssons träbricka Hamburgarintarsia, som alltså visar en hamburgare i tidskrävande pillig intarsia, gör ett roligt försök att transformera snabbmat till det mer tidsenliga slow food. Mikael Åbergs tre fotograferade landskapsbilder där sopåsar agerar kaniner gör ett träffande inlägg i en debatt där en kanininvasion kan beskrivas som ett större problem än den rasande trafik som brukar omge den. Och Dan Lestanders videoloop Dreams and wishes, som visar en frusen sjö där en rad människor turas om att dyka upp ur var sin vak är en både frusen och uppsluppen utsaga om tillvarons omöjlighet.
Lite sur, ganska nöjd, en smula uppsluppen. Man skulle kunna säga att Vårsalongen lever upp till alla förväntningar.

Vårsalongen en ojämn historia

Årets Vårsalong på Liljevalchs har återställt ordningen och är en ojämn historia. Sebastian Johans undrar varför juryn har släppt igenom så mycket dåligt måleri, men hittar några leenden som blir bestående intryck.