Vinnarskallar i frusna ögonblick

I en intervju i tidningen Vi:s marsnummer kom skådespelaren Marie Göranzon ut som maniskt idrottsintresserad. Idrott, konstaterade hon, är i ögonblicket fullständigt rättvist, vilket innebär en behaglig paus från all den förmenta subjektivitet som alltid är inblandad då kultur i allmänhet och teater i synnerhet bedöms. Snabbast vinner. Inget snack. Bara strängt dokumenterad prestation.

Jag tror att Marie Göranzon har en poäng.  Även om sportvärlden inte är ett uns mer rättvis än någon annan del av samhället så är tävlingsmomentet, framför allt i individuella friidrottsgrenar, förknippat med en tydlighet som inte finns på särskilt många andra ställen. Högst, längst, snabbast. Att en hel värld bänkar sig framför den trettionde upplagan av sommar-OS, som invigs i London på fredag, säger kanske något om hur skönt det är att för en stund låta världen vara svartvit och lätthanterad. Livet i stort är också spännande, men förbannat präglat av oändliga nyanser.

Men när jag vandrar runt bland de historiska idrottsögonblicken på Fotografiska, där utställningen Epic moments formligen frossar i olympiska minnen, känns det ovanstående ändå som en förenkling. Den registrerbara prestationen, stunden då vinnaren koras, är bara toppen på ett Hemingwayskt isberg, och de bilder som fortfarande fängslar är allesammans drabbade av den gråskala som finns bortom guld, silver och brons.

Sportfotografiet preciserar det som bildjournalistik, och för den delen en stor del av all journalistik, handlar om, nämligen att vara på rätt plats i – mycket exakt – rätt tid. Devisen gäller naturligtvis den största delen av alla nyhetsbilder som blivit klassiska, men där allmänfotografen ändå har ett ”ungefär” att förhålla sig till jagar sportfotografen hela tiden exakta hundradelar.

Och som en följd av detta är genren oftare hantverk än konst. Påfallande många av de bilder som visas på Fotografiska saknar fotografnamn och är i stället attribuerade till en bildbyrå. Att fånga det exakta vinnarögonblicket är ett lagarbete, i varje fall på stora evenemang som OS. Och hur man än vänder och vrider på saken så är en bild där Usain Bolt korsar mållinjen flera steg innan sina konkurrenter väldigt effektiv. Och ännu effektivare blir den naturligtvis om Afasa Powell verkligen har utmanat honom och det blir kamp på snöret. En kropp som lutar sig framåt för att kapa någon mikrosekund. Ett öga som sneglar åt sidan, på en gång nervöst och triumfatoriskt. Men vid mållinjen är fotografen mest en anonym hantverkare.

Mitt i loppet, hoppet eller matchen finns det ett betydligt större utrymme för personlig briljans. Här måste sportfotografen ana ögonblicken innan det sker. Landningen, svävandet över ribban och målgången är mer av en nedräkning.

Visst finns det en hel del känslor i bilder som visar Carolina Klüft och Stefan Holm i ögonblick som rent idrottsligt kommer att stå sig som deras livs bästa. Och något trollbindande i JO Waldners koncentrerade blick under en serve där den lilla pingisbollen svävar framför honom som en måne kring en planet.

Men rent bildmässigt har de renodlade prestationsbilderna svårt att konkurrera med, exempelvis, en bild som visar Susanna Kallur sittande på häckbanan under OS i Peking 2008, sekunderna efter att hon snubblat på det första hindret i semifinalen. Eller med en tokfrustrerad Ara Abrahamian som skriker åt den, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, korrumperade domare som kostade honom en silvermedalj i brottning under samma mästerskap.

Många bilder som visar odödliga idrottsögonblick med hjältar som Bob Beamon, Carl Lewis och Sebastian Coe är förstås historiskt relevanta, men framstår ändå mest som stödpunkter för den som minns en hetsig seans framför tv:n eller radion.

Bäst är de fotografier som är politiska eller där den koppling mellan den politiska världen och sportens som alltid finns är tydlig och konkret, det vill säga de bilder som har betydelse också utanför det rent sportsliga sammanhanget.  Jesse Owens förnedring av Hitlers tredje rike, terroristerna som förstörde OS i München 1972, Tommie Smiths och John Carlos Black Power-hälsning på prispallen i Mexico City 1968 är bilder som för länge sedan slitit sig från sin ursprungliga kontext och blivit eviga.

Det är lätt att bli en smula avtrubbad bland alla fint printade vinnarskallar, men i de episka ögonblicken bor ett dramatiskt löfte om att historien alltid söker sig vidare. Idrottslig prestation är i sin bästa form en färskvara, och de närmaste veckorna hittar du den i ditt eget vardagsrum.