Grovt räknat finns det två typer av utställningar. Dels sådana som bekräftar ens världsbild, Dels sådana som utmanar densamma. Den sistnämnda är ovanligare och att föredra. Det är på en gång lika enkelt och mycket svårare än det låter.
En svårighet består i att det som förefaller utmanande ofta innebär ett dolt bekräftande av en utvald och specialiserad publik. Ovanliga fälgar i lättmetall är exempelvis ett okänt område för det stora flertalet, medan en kärnpublik vet exakt vad den har att förvänta sig. Provokationer inom konstvärlden är ungefär samma sak. Den vana konstpubliken blir sällan eller aldrig lika provocerad av provokationen i sig, som av den oinsatta allmänhetens ilska. Det som utmanar riskerar hela tiden att bygga murar och förstärka gränser, vilket förstås inte är ett argument för att låta bli att försöka.
Den enkla vägen till att maximera utställningsmediets potential är att leta reda på ett område som alldeles uppenbart har fått för lite belysning. Att helt enkelt berätta något som borde ha berättats för länge sen. Att pedagogiskt harkla sig, peka och konstatera: Se, det finns! Både Nationalmuseums sista satsning före den långa ombyggnadsvilan, Stolthet & fördom, och Östasiatiska museets Secret love har hittat var sitt område som berikar sin betraktare.
Det senaste decenniet har vi sett många omläsningar av konsthistorien, inte minst ur ett genusperspektiv. Men då har det ofta handlat om den moderna konsthistorien som brukar anses ta sin början under 1800-talets sista decennier. Med Stolthet & fördom har Nationalmuseum tagit fasta på att historien faktiskt är äldre än så och kopplat ett grepp om det dryga hundratalet år som föregår det moderna. Stolthet & fördom lyfter fram kvinnliga konstnärer i Sverige och Frankrike under perioden 1750-1860 och presenterar en mängd nästan bortglömda namn, vars verksamhet föregick dem som senare skulle bli pionjärer.
Utställningen, som är producerad i samarbete med National Museum of Women in the Arts i Washington, tar avstamp i en tid då kvinnliga konstnärer (med några få äldre undantag) för första gången började ta plats i konstlivet. De kvinnor som lyckades bedrev knappast någon subversiv verksamhet, utan hade i kraft av börd och kontakter goda möjligheter att röra sig inom den manliga maktstrukturen utan att ifrågasätta villkoren.
Marie Suzanne Giroust, en fantastisk pastellmästare med en framgångsrik karriär i 1700-talets Frankrike, sedermera mer eller mindre bortglömd, är ett fint exempel. Giroust, som var gift med den tidens svenska superstjärna Alexander Roslin (som porträtterat henne i sin berömda Damen med slöja) blev till och med en av de första kvinnorna i den motvilliga franska Konstakademien.
Stolthet & fördom gör ett jättearbete genom att avtäcka en lång rad glömda konstnärskap, och ger på köpet dem som historien faktiskt minns, som svenska Ulrica Fredrica Pasch, ett större sammanhang. Nya berättelser ger en ny historieskrivning. Det är inte ofta en utställning så bokstavligt bygger ut det förgångna.
I Secret love gör Östasiatiska museet, och kuratorn Si Han, ungefär samma sak, men med fokus på hbtq-frågor och en samtid som skrivs i realtid. Utställningen samlar 27 kinesiska samtidskonstnärer, några välkända, de flesta relativt oetablerade, som förenas av att de lyfter frågor som utmanar den dominerande heteronormen i Mittens rike. Utställningen är en pionjärinsats och när man möter de utställda verken bör man bära i minnet att homosexualitet var olagligt i Kina till 1997 och klassades som en mentalsjukdom ända till 2000.
Betänk också vilket ramaskri en förhållandevis mild utställning som Ecce Homo gav upphov till i Sverige, som åtminstone enligt sin egen självbild är ett land som präglas av tolerans.
En av utmaningarna bakom utställningen har varit att ens hitta aktuella konstnärer. Detta har fört med sig en lite ojämn helhet där antalet manliga konstnärer vida överstiger de kvinnliga. Fotografen Ren Hangs Larry Clark-pastischer, Wei Jiangangs dokumentära aktivistintervjuer, Chi Pengs explicita självporträtt (till exempel serien I Fuck Me) och pseudonymen Xiyadies traditionella pappersklipp med homoerotiska motiv hör till höjdpunkterna i en utställning där alla deltagande verk också binds samman av något så ovanligt som mod.