Bild är egentligen något som inte existerar i singular. Det kanske ser ut som om målningen på väggen är ett enstaka exemplar, men i själva verket är den bara ytan längst fram i en lång rad av bilder. Ola Billgrens sena måleri är en väldigt bokstavlig illustration av just detta. Vid ett första ögonkast en abstrakt, vilt expressionistisk yta. Någon sekund senare lösgör sig något, vanligen ett nästan fotorealistiskt gestaltat motiv, djupt inne i färgen och lagren avtäcker sig.
Ola Billgren slutade där han började, eller mer nogräknat där han slog igenom.
På 1960-talet blev han en svensk pionjär för det foto- eller superrealistiska måleriet. Billgrens vardagsnära, ofta rätt snävt beskurna och ibland osannolikt precisa verklighetsutsnitt blev ganska omgående samtidsklassiker. Genom hela sin karriär befann sig Billgren på ett paradoxalt sätt lite vid sidan om och ändå i mitten. På en gång knivskarpt teoretisk (han var också författare och skrev mycket om konst) och befriande ointresserad av att bekänna sig till någon uttalad rörelse. Till skillnad från många andra nyrealistiska målare hade Billgren till exempel inget behov av att manifestera måleriet som sådant, utan hittade lika gärna referenser och förebilder inom film och litteratur. Förmodligen är det också därför som stora delar av hans produktion känns väldigt tidlös.
Under 90-talet, som visade sig bli hans sista decennium, renodlade Billgren sitt intresse för den röda färgen, vilket resulterade i en rad kraftfulla målningar. I utställningen Rött presenterar Bror Hjorths Hus elva verk som i all enkelhet sammanfattar Billgrens röda period och visar varför han hör till de målare som kommer att stå sig över tid.
Färg, i synnerhet rött och andra starka färger, slår alltid hårt och siktar noga för att knocka och ta sig förbi intellektet. Det gör också Ola Billgrens röda bilder. Men hans signifikativa dubbelhet finns också här. Slaget kommer, och trots att träffen är ren så faller inte betraktaren. Det finns mer att säga, förmedlar en tyst röst i det röda havet och man stannar upp, fångad som en hare i strålkastarljus, och lyssnar.
I sina första röda bilder är Billgren väldigt abstrakt, nästan som om han var inspirerad av de vilda postmodernister som dominerat det svenska konstlivets 1980-tal, och som han en gång inspirerat. Och sedan dyker successivt fotorealismen upp allt tydligare och tydligare under den röda ytan. Men kombinationen finns också hela tiden. Variationen handlar mest om hur länge man behöver leta efter bilden under bilden. Och som vanligt är Billgren inte programmatiskt konsekvent. Konsekvent är han bara när det handlar om den lite svävande känsla av mjuk (eller icke hotande) frånvaro som finns i nästan alla hans bilder – en frukt av en konstnär som utförde sitt arbete med en finsnickares precision men ändå förmådde ta ett steg tillbaka för att lämna plats för betraktaren.
De elva målningarna bjuder tillsammans en hypnos som bör avnjutas länge – helheten är märkligt ostörd av att bristerna i Bror Hjorths Hus utställningsdel ofrånkomligen avslöjas av hängningen. Känslan av att vandra i en korridor är påtaglig, men i stället för irritation förnimmer betraktaren en glädje över att målningarna faktiskt ändå kan visas och ses.