Till ett komp av låttexter som ”I just belive in me, Yoko and me” har Yoko Ono genomgått en fullständigt unik vandring över 1900-talets populär- och finkulturella fält. Det har förstås påpekats många gånger förut, men det förtjänar att sägas igen: Yoko Ono var en respekterad konstnär inom avantgardet på New Yorks konstscen redan långt innan hon träffade John Lennon. I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet – den moderna konstens kanske mest mytomspunna period – hörde hon till dem som rehabiliterade Marcel Duchamp och förvandlade hans ready-mades från roliga anekdoter till århundradets viktigaste konstverk.
Att höra till den fåtaliga klick som lyfte fram språket som konstnärligt material, som frångick det fysiska objektet som det givna målet för en konstnärlig aktivitet och i stället betonade idén, som lanserade aktivitet, tid, rörelse som fullvärdiga uttryck är imponerande. Att dessutom vara kvinna och behärska den rådande miljön på tidens konstscen, som trots alla gränsöverträdelser fortfarande var utpräglad patriarkal och alltjämnt drevs av drömmen om det manliga geniet gör prestationen än mer beundransvärd.
Men det är ändå inte det mest utmärkande med Yoko Onos karriär. Det är i stället konsekvensen i hennes position. Att gå från att vara avantgardestjärna till att bli löjligt berömd och omskriven som en märklig kuriositet till musikerfru och sedan komma ut på andra sidan med sin ursprungliga trovärdighet i behåll är något av ett mirakel och säger en hel del om kvaliteten i Yoko Onos tidiga produktion. För det är nog där, under hennes första verksamma decennium, som Yoko Onos främsta verk står att finna, och även om hon kontinuerligt har förnyat sig och testat olika former så har hon också genomgående arbetat vidare på sina tidiga projekt. Konstnärboken Grapefruit, som är fokuseringspunkten i Moderna museets pågående utställning, är det kanske främsta exemplet.
I Grapefruit, som utgavs första gången 1964, samlade Yoko Ono sina ”instruction pieces”, som genom åren har fått allt större betydelse som viktiga portalverk både för den konceptkonst som blomstrade under 1960-talet och för den senare samtida konsten i stort.
Yoko Onos instruktioner är enkla, poetiska utsagor som på ett tydligt sätt påvisar det immateriella rum där idé och betraktare möts inom konceptkonsten (och för all del i all annan konst, konceptkonsten är ju egentligen inte en separat inriktning utan ett förtydligande). Fly piece består, för att ta ett exempel, av det enkla ordet ”Fly”. Earth piece består av meningen ”Listen to the sound of the earth turning.” Map piece av orden ”Draw a map to get lost.”
Genom att själv tolka och presentera sina instruktioner på olika sätt breddade Yoko Ono dessutom definitionen ytterligare ett snäpp. De flesta av hennes mer kända filmer och performance har sitt ursprung i instruktioner, såsom Fly där ett antal flugor plågsamt långsamt rör sig över en naken kvinnokropp, och Cut piece, där konstnären placerade sig på en scen och erbjöd publiken att klippa bitar av hennes kläder. Genom att våga vara politisk och humoristisk på samma gång och nästan aldrig nöja sig med att gjuta en idé i en enda form och ett enda medium låg Yoko Ono långt före sin tid. Att hon nu kan resa runt mellan väldens största konstmuseer och visa sina verk i stora utställningar beror inte på att de har åldrats väl utan på att världen runt omkring äntligen har kommit i kapp.
Är man på ett retligt humör kan man förstås störa sig på den världsförbättrariver som präglar många av fredsaktivisten Onos verk. Både den klassiskt tillbakalutade antikrigsaktionen Bed-in, där hon tillsammans med John Lennon stannade kvar i sängen i två veckor i sträck, och de önsketräd där publiken får skriva ned och hänga upp sina innersta önskningar som numera nästan alltid är med i hennes utställningar, har ju onekligen en underton av naiv förenkling. Men å andra sidan misslyckas verken knappast med att förmedla det de vill ha sagt. Och dessutom bör man komma ihåg att humorn alltid finns med någonstans i bakgrunden. Film No. 4 (Bottoms) är ett lysande exempel där 365 avklädda och naivt avväpnande bakdelar i 15 sekunder vardera får samla sig till en utsaga för fred och mänsklighet.
På Moderna museet har ett rejält axplock av de skrivna instruktionerna sällskap av filmverk och dokumentation, och som en liten bonus följs utställningen av en helt ny instruktion, Fountain piece, och en appendixutställning där ett antal samtidskonstnärer har bjudits in att tolka Onos ord. Den ovanligt långa instruktionen, som kan sammanfattas som ”hitta en fontän som du älskar”, har gett upphov till en rad uttryck som egentligen bara förenas av en uppenbar respekt för avsändaren. Judi Werthens motinstruktion, ordet ”breathe” skrivet på ett gäng post-its, är kanske det intressantaste.
Yoko Onos levande arv är, som det anstår en före detta Fluxus-medlem, en flödande konst som fortsätter sätta sinnet i rörelse.