En gigantisk, turkosskimrande kristallflaska för parfym på ena kortväggen drar genast åt sig blicken. Bredvid Balenciga, som den stora flaskan i akvarell heter, hänger en triptyk som visar lika skimrande satintyg, också de i akvarell. Ylva Carlgrens flärdfulla måleri är tekniskt drivet och balanserar på en skarp udd av kitsch, men håller sig på den rätta sidan. Något, jag är inte helt säker på vad, gör att de vackra bilderna vill mer än att bara vara kommersiella ikoner. De jobbar med igenkänning, men också med alienation. Lyxen liksom vräker sig mot betraktaren som ur en exploderande box med konfetti och man ryggar fascinerad tillbaka.
Mitt emot de nästan utmanande tygen hänger Johanna Fjaestads på en gång mjukt softade och stenhårda oljemåleri. Ett par runda målningar visar omslutande tunnlar eller rum där mdf-skivans form alltså upprepas i motivet, och Camino Primitivo I och II blir verkligen vägar, eller kanske lockande kaninhål, som drar med sig betraktaren. En triptyk som kunde vara ett direkt svar på satinet visar en stenkastande gestalt. Mjuka färger, mjuka penseldrag och hårda ämnen.
I rummets andra sida är det måleriska lika påtagligt, men har en annan, mer direkt utforskande ingång. Gitte Eidslotts utsökt krispiga Rituals är gjord av akrylfärg, gouache och salt som kristalliserat sig på bommullsduken. Den nonfigurativa bilden kunde, som titeln antyder, vara en restprodukt efter en seans och känns som ett väldigt bokstavligt faktum som inte bara går att passera. Ett verk som kräver att man stannar upp bär en ansenlig kvalitet.
Kortväggen vid sidan om den eruptiva ritualen har Frida Krohn täckt av en massiv svärta och en stor myllrande hög av pappersblommor och mer abstrakta klipp. Hela väggen består av kopierade papper. De dekorativa bildelementen är ett resultat av en medveten slump, och den genomkomponerade helheten lär ha krävt ett ansenligt arbete. Här är det den platta ytan som bärare av tredimensionalitet och andra grundläggande frågor som diskuteras i en estetiskt väldigt tilltalande kontext. Detsamma kunde sägas om Jenny Åkerlunds Transmissions, en serie små teckningar som detaljerat återger de skakiga bilder som för första gången avslöjade hur månens baksida såg ut. Här är det pseudovetenskapliga intrycket av fotokopia ett resultat av ett detaljerat tecknande. I en video, Sidereal Time, understryker hon dessutom i några vardagliga miljöer sitt intresse för detaljer och ljus genom att låta skärpan ligga på flimrande damkorn.
Årets fem mottagare av Anna-Lisa Thomson-stipendiet utgör en i stipendiesammanhang ovanligt sammanhållen utställning. En bidragande orsak är att juryn i år inte har lyft fram någon formgivare, vilket i sak är tråkigt men förenklar hängningen.
Man skulle dessutom kunna tro att det pågick en av de ständigt återkommande debatterna om måleriets död, och att stipendiejuryn ville formulera en slagkraftig poäng i sammanhanget. Nu pågår ingen sådan debatt just nu, och kanske kan man i stället säga att årets stipendiater, alla precis utexaminerade från någon av landets konsthögskolor och därmed bokstavligen representanter för den riktning som konstlivet i stort rör sig mot, visar att vi en gång för alla har lämnat diskussionen. Det är ju ändå aldrig i mediet som ett konstverks eventuella relevans eller irrelevans sitter. Och den tvådimensionella bilden är och förblir en utmärkt projektionsyta för tankar, diskussion och utforskande experiment.