Att i bokform samla egna uppsatser och artiklar som tidigare publicerats på olika håll är ett omtyckt grepp. Misstanken att författarens utbyte ofta är större än läsarnas kan dessbättre avfärdas när det gäller Bo Utas samling essäer under titeln Den persiska litteraturen, tillkomna från 1960-talet fram till 2008. Han tillhör den exklusiva skaran uppsaliensiska lärde som i H S Nybergs efterföljd obehindrat rör sig på ett flertal orientaliska språk och dessutom förmår ge liv åt den litteratur som under tusentals år skapats på dessa språk.
Den översikt han ger över den persiska litteraturens genrer och historia varvas med anknytningar till dagens Iran, med djupdykningar i den sufiska mystiken samt betraktelser över konsten att till svenska överflytta persisk poesi med dess för oss främmande prosodiska system.
Korta nedslag i persiskinfluerad svensk diktning ges också: Sin passion för persiska mattor dokumenterade Sven Delblanc på flera ställen i sina verk, särskilt i hörspelet Göm dig i livets träd. Utas ser också en metaforisk dimension i Delblancs hyllning av de anonyma mattvävarnas uråldriga värv som får representera den hantverksmässigt folkliga grunden för all konst, även diktningen. Allvaret i Delblancs orientaliska intresse blev Utas övertygad om när denne 1970 dök upp som hans elev i en akademisk grundkurs i persiska.
Gunnar Ekelöfs kärlek till det orientaliska är välkänd. Som ung student vid London School of Oriental Studies lockades han i första hand av indisk filosofi men det blev sufismen som gjorde starkast intryck och han studerade den under åren som kom hos persiska och arabiska diktare, via översättningar nota bene.
En av de förra var Jalal od-din Rumi som tilldelades en plats bland hans valfränder. En av de Rumi-texter han överflyttade till svenska börjar: ”Skynda! Skynda! För vi två, o Själ, är också på väg / från denna skilsmässans värld till världen av enhet.” Det är en pregnant formulering av den sufiska mystikens enhetslära som så starkt tilltalade Ekelöf.
Ärar gör också Utas den som i detta sammanhang äras bör: baron Hermelin som i sitt isoleringsrum på Lunds hospital översatte tusentals sidor persisk litteratur, låt vara egensinnigt och inte alltid så korrekt.
Berömdast av alla persiska poeter är Oman Khayam, verksam omkring år 1100. Han var i första hand astronom men skrev vid sidan av ett stort antal roba’iyat, vilket betyder fyrradingar. Utas liknar genren vid limericken: korta rimmade strofer med slutpoäng, ibland i form av mer allmän livsvisdom. Här ett exempel i Utas tolkning:
Då ingen kan svara för vad morgondagen ger,
Så gläd nu ditt hjärta som av sorger tynges ner!
Njut vin i månens sken, du måne, ty månen
Skall skina länge än, när vi inte finns här mer!
Så här långt har endast den klassiska persiska diktningen berörts, men i såväl essädelen som volymen med tolkningar upptar den moderna iranska litteraturen cirka en tredjedel. Vid presentationen av denna för oss så lite kända diktning har Utas hjälp av sin elev Ashk Dahlén som både redigerat verket och bidrar med egna essäer och översättningar. I ett avsnitt om ”Den skönlitterära prosan efter 1945” får vi veta att många iranska författare sedan länge är politiskt aktiva och vänder sig mot det rådande förtrycket i landet. Ett sätt att kringgå censuren är där, som så ofta i litteraturens historia, att förklädda budskapet i sagans eller fabelns form.
Det är en genre med djupa rötter i persisk litteratur, och jag ska avluta denna recension med en parabel av Rumi som Utas återger i egen prosaöversättning. Elefantens väsen berättar om en indier som kommer till Persien med en elefant som nyfikna besökare får träffa i ett mörkt rum. De kan inte se det stora djuret utan känner sig fram. ”Någons hand hamnade på snabeln; / han sa: den här varelsen är som ett stuprör.” En annan känner på elefantens ena ben och uppfattar det som en pelare osv. Mörkret gör att ingen kan bilda sig en helhetsbild av djuret. ”Om var och en haft ett ljus i sin hand, / hade skillnaden i deras utsagor försvunnit.” Den underliggande meningen är förstås att vi här på jorden lever i mörker och inte har en aning om tillvarons stora enhet.
Till detta vill jag foga en reflexion efter att ha läst Stephen Hawkings nyss utgivna populära framställning av kvantfysiken och ett tänkt multidimensionellt universum. Enligt honom saknar den av jordelivets villkor formade mänskliga hjärnan sannolikt förmåga att uppfatta den kosmiska helheten i alla dess aspekter. Varken Newton eller Einstein eller deras efterföljare kommer längre än till stuprör och pelare.