1.
Raw Power
Mats Bäcker
Norstedts
Mats Bäcker är ansedd som en av Sveriges mest meriterade rockfotografer, och den djupdykning i hans portfolio som presenteras i den fläskiga soffbordspjäsen Raw power är lika mycket en hajk genom mer än tre decennier av musikhistoria. Med den legendariska tidningen Schlager som huvudsaklig arbetsgivare var Mats Bäcker ofta på plats när det, som det heter, begav sig. I synnerhet under 80-talet.
Bäckers mest kända bild visar en frustande energisk Iggy Pop i Köpenhamn 1977 och säger det mesta om den egentligen rätt tråkiga genrens konventioner. Rockfotografen ingår ett förbund med sitt objekt och är, åtminstone i någon mån, en del av den helhet som artisten förmedlar. Men som bildjournalist gäller det förstås att komma lite längre och visa ett bredare perspektiv, och de bilderna finns också, om än i betydligt mindre antal.
För de som konsumerade bilderna på The Jam i Malmö 1977, Underjordiska lyxorkestern i Lund 1981, Phil Lynott i Stockholm 1982, Imperiet i Nicaragua 1986, eller kanske basisten Nikke Ström i Uppsala -82, under första vändan lär boken vara något av ett nostalgiskt måste.
2.
People I know
Inta Ruka
Bokförlaget Max Ström
En stor dokumentärfotograf kan ge form åt ett helt land. Den lettiska fotografen Inta Ruka har sedan 1980-talet varit sysselsatt med några antropologiskt registrerande, men ändå personliga och estetiskt mycket säkra porträttserier som ofta och med fog jämförs med Walker Evans gestaltande av depressionens USA och August Sanders Tyskland vid det förra sekelskiftet. I den rätt underbara People I know samsas serierna My country people, som presenterar ett ruralt Lettland som mycket snart kommer att vara, eller kanske redan är, försvunnet, People I happened to meet, där vi möter både vinnare och förlorare i det nya landet, och Amalias street 5a, som följer invånarna i ett litet lägenhetshus i Riga.
Inta Rukas svartvita, väldigt klassiska bilder kommer mycket nära sina objekt och skildrar fattigdom och utsatthet utan att bli spekulativ och mästrande. Fotografierna kompletteras ofta med några enkla rader som fördjupar mötet med den porträtterade. Fotografen betraktar med en nyfiken innerlighet och i bakgrunden hörs det dova och bitterljuva molandet av en tid som obönhörligen forstsätter vältra sig framåt i historien.
3.
Helene Schjerfbeck
Och jag målar ändå
Brev till Maria Wiik 1907-1928
Redaktör: Lena Holger
SLS/Atlantis
Den finländska konstnären Helene Scherfbeck (1962-1946) slog inte igenom förrän drygt tio år innan sin död, och hennes – i synnerhet i det finska konstlivet – säregna stil och självständiga uttryck är en imponerande prestation. Inte minst för att hon som ensamstående kvinna utan familjeförmögenhet lyckades ägna sig så helhjärtat åt sin konst och dessutom fortsätta utvecklas in i det sista.
I Och jag målar ändå har Schjerfbeckexperten Lena Holger valt ut och kommenterat ett hundratal försändelser ur Scherfbecks korrespondens med kollegan och nära vännen Maria Wiik, skrivna mellan 1907–28. Av den händelserika, omvälvande historia som utspelades i Finland och Europa märks förhållandevis lite i breven (även om Finlands uppslitande inbördeskrig förstås smyger sig in), som däremot redogör för konstnärens kompromisslösa envishet, och stora självkritik, i förhållande till det egna arbetet, hennes latenta längtan till Frankrike och bistert rättframma sätt att kommentera kollegans måleri.
En ganska skissartad men intressant inblick i ett konstnärstemperament som inte gav vika en tum och mycket hellre drog sig undan än kompromissade.
4.
Dorinel Marc
Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig?
Redaktörer: Niclas Östlind & Giorgiana Zachia
Rumänska kulturinstitutet/Arena
Dorinel Marc är en av de svenska samtidskonstnärer som mest konsekvent har utforskat var gränserna mellan det som kallas konst och det som kallas verklighet löper och vad de innebär. Att han så ofta har lyckats väcka debatt beror förmodligen på att han aldrig drar sig för att trampa alla på tårna, till skillnad från flertalet andra som laborerar med provokationer och stampar med foten i en viss riktning. Till exempel genom att fråga sig om man har ”rätt att tycka fel” och lyfta in högerextrema tankar i olika utställningsrum med ett mångfaldstänkande som argument. Att tvinga konstpublik och övrig allmänhet att se problem och rädslor som det ofta är enklare att bara gå förbi, skulle kunna vara en beskrivning av Marcs metod, som nästan alltid har en öppen dialog som målsättning.
I höstas gjorde Dorinel Marc med utställningen Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig? något av en come back efter ett par års föräldraledighet, och boken med samma titel är ett slags retrospektiv fördjupning med tilltagna intervjuer, initierade texter och en dvd som samlar ett urval av konstnärens verk.