Åke Edwardson
Hus vid världens ände
Albert Bonniers
. . . A love supreme, a love supreme, a love supreme, a love supreme. . .
Musiken och främst jazzen, och allra först John Coltrane, är ständigt närvarande i Åke Edwardsons berättelser om brott. Så också i den senaste och elfte romanen om kommissarie Erik Winter. Det gamla Coltranealbumet A love supreme gör sig också perfekt som ett slags soundtrack när man läser boken. Och, om man så vill, den omhuldade årgångswhiskyn och cigarillerna som blivit ett kännetecken för huvudpersonen.
För oss som var rädda för att Åke Edwardson skulle överge sin mångfacetterade hjälte Erik Winter känns det skönt att han är tillbaka med ytterligare en bok, en bok som dessutom är väl så inspirerad och så där skönt välskriven som nästan bara Edwardson kan. Sist drog sig kommissarie Winter, en gång landets yngsta med titeln, tillbaka med sin familj till Spanien där hans föräldrar bott sedan en lång tid. Hans far dog, men Winter blev kvar.
Nu kallar hemlandet och jobbet igen och en rastlös Winter tar med kluvna känslor sig an ett (som brukligt i samtida deckare) vidrigt brott. En mor och två barn hittas mördade i ett hus, medan ett spädbarn lever, svårt medtaget, på samma ställe.
Winter samlar ihop det gamla polisgänget och startar utredningen. Det gnisslar lite i det annars välsmorda maskineriet - rollerna har blivit delvis andra när inte kommissarien själv varit i tjänst - men annars känns de gamla bekanta igen. På vägen får Edwardson med en hel del av samhällskritik, som han brukar.
Han har en bra historia som vanligt, spännande ända in på sista sidan. Hans nästan poetiska, vemodiga stil gör sig utmärkt i det kalla och själsligt karga landskap som det vintriga Göteborg bjuder på, både bildligt och bokstavligt. Hans medkänsla är aldrig att ta fel på. Den bjuder in läsaren och gör det uthärdligt att ta del av det outhärdliga i brotten. Det kan låta som en sliten klyscha men Åke Edwardson kan man läsa bara för hans suveräna språkbehandling.
Lars Kepler
Sandmannen
Albert Bonniers
Det blir en bok om året av pseudonymen Lars Kepler, alias paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. De fick också en succé direkt med debuten Hypnotisören, som även filmats. Nu är det dags för den fjärde boken med den originella kommissarie Joona Linna i huvudrollen.
Den nya spänningsromanen Sandmannen har inspirerats av rysarmästaren E T A Hoffman och det är sannerligen just en skräckberättelse det handlar om. Det kan kännas på sina ställen som om Keplarna slagit knut på sig för att hitta på det värsta tänkbara scenariot i varje fall. Huvudskurken är seriemördaren Jurek Walter, en superintelligent och helt igenom ond man, som just avtjänar ett långt straff på sluten och isolerad avdelning. Han har förekommit som en skuggfigur tidigare i böckerna men nu är det han som är centrum: ett av hans offer, bortförd som barn för många år sedan, kommer plötsligt gående svårt medtagen på en järnvägsbro. Alla tillgängliga resurser mobiliseras, för att hitta andra överlevande. Samtidigt fortsätter brotten trots att Walter bevakas dygnet runt. Polisen skickar in den väna Saga Bauer som infiltratör i Jureks cell. . .
Det är en typisk bladvändare som Keplarna skrivit. I korta effektiva kapitel "tvingar" de läsarna att bara ta ett kapitel till. Och ytterligare ett. Samtidigt som de ohyggliga brotten blir fler och fler tätnar även problemen på det personliga planet för de inblandade. Författarna är duktiga på att väva in detta i helheten.
Visst kan det emellanåt kännas som ett spekulativt brödskrivande men vill man ha en skickligt skriven, underhållande och riktigt spännande thriller så, varför inte.
S J Bolton
Nu ser du mig
Översättning Lilian & Karl G Fredriksson
Modernista
På samma sätt som man beundrade den brittiska förmågan att få fram så stora mängder fantastiska pop- och rockmusiker kan man bli imponerad av deras deckarförfattare. S J Bolton är ingen nykomling och har visat vad hon kan tidigare, men Nu ser du mig är första boken i en serie med den unga polisen Lacey Flint i huvudrollen. Hon är en komplicerad personlighet, dessutom försedd med ett dunkelt förflutet, ett som hon knappt verkar medveten om själv.
När hon på plats möter en döende, knivskuren kvinna, dras hon in i en härva som blir alltmer personligt inriktad. Inte minst när hon upptäcker att det mordet, det första i en rad, på många sätt är en kopia av vad ökände och aldrig avslöjade Jack The Ripper utförde i slutet av 1800-talet. . .
S J Bolton har gjort en mycket spännande och välskriven historia med många bottnar, en av de bättre brittiska på länge. Jag kan tänka mig att Uppsalaparet Lilian & Karl G Fredriksson har fått jobba hårt med att göra översättningen och de har lyckats mycket bra med det.
Peter James
Död som du
Översättning Reine Mårtensson
Damm Förlag
Kanske ingen bok som skofabrikanterna skulle sponsra. Det är nämligen fotbeklädnaderna som avgör vem mördaren väljer ut. För bokförlaget däremot så är Peter James en guldkalv. Han har hittat en bra huvudperson i den sammansatte och sympatiske kommissarien Roy Grace och Död som du är den sjätte boken i serien.
Grace har som främsta ansvar en cold case-avdelning, han och hans medarbetare ska alltså lösa gamla fall i stället för nya. Här får han göra både och när det sker ett antal brutala våldtäkter. Dessa påminner på många sätt om en serie överfall som skedde femton år tidigare, när en förövare kallad Skomannen härjade.
Peter James skriver skickligt ihopkomna pusseldeckare där både poliser, förövare och offer blir mångfacetterade och psykologiskt trovärdiga.