Illustratören och författaren Emma Adbåge har gått från klarhet till klarhet och på ett par år etablerat sig som ett av de säkraste korten på den svenska barnboksmarknaden. I vår stärker den nästan märkligt produktiva Adbåge sin position genom att anfalla på alla fronter.
I A-B-C-D Råttan kokar te och Vad ska vi göra? har Emma Adbåge gett ny skrud åt två kända ramsor. Den förstnämnda är tecknad med Adbåges sedvanliga säkra, snett leende känsla för rytm, men känns inte riktigt oumbärlig. Den senare däremot, är skriven av Lennart Hellsing och bilderna är ett medvetet sammanförande av Adbåges och Hellsings lättidentifierade uttryck. En fin tribut till den stora förebilden.
Snäppet viktigare är emellertid bilderböckerna om Leni och Sven, som både är Adbåges egna serier (vilket ju är den bästa vägen för en bilderboksförfattare att befästa en säker position i yrket). I Lenis Olle, lämnar den med rätta prisade karaktären sin etablerade hemmiljö och hälsar på hos kompisen Olle, som bor i en lägenhet som för övrigt är inredd med samma avslappnat borgerliga medelklassmak som Lenis eget hem. Att träffa Olle brukar vara kul, men nu visar sig grannen Kiran också vara på besök och Leni har verkligen ingen lust att dela på sin kompis.
Emma Adbåge behärskar helheten i Leni-böckerna och laddar skickligt uppslagen med fin kombination av miljö, berättande och detaljer och håller fast vid samma korthugget underhållande språk som tidigare. För alla som överdoserat på de två tidigare Leni-böckerna blir det ett kärt återseende.
Den andra boken om Sven, Sven äter, kan inte riktigt mäta sig med Leni, men bjuder på en rolig tur där stackars Sven får gå en eftermiddagsfajt med sin hungriga mage efter att ha serverats oätlig mat på skollunchen. Det blir en färd förbi godisbutiken, kondiset, tivolit och ängen. Och det både börjar och slutar med potatis.
Här nyttjar inte Emma Adbåge uppslagens vita ytor på samma suveräna sätt som i böckerna om Leni, men nivån är ändå genomgående hög och detaljerna många och roliga.
Med kapitelboken Jag är jag visar Emma Adbåge vidare att hon också behärskar en mer textbaserad genre. Sjuåriga, eller ja, nästan åttaåriga, Mickan är beskriven med samma lyhörda detaljnivå som Leni och berättar rakt och öppenhjärtligt om en tillvaro som både målgruppen sex–nio år och äldre läsare kan relatera till. De otäcka sexorna, sorgen efter den döda kaninen, den farliga mattanten, den svärande kompisen Pecka, den läskiga borrmaskinen och den där osäkerheten som kan komma vällande på det stora kalaset som alla andra tycker är så kul. Mickan är något av en upprättelse för de där tysta tjejerna som får agera fotboja åt den stökiga killen i klassrummet, som tycker om att rita, föredrar innejumpa och sällan tar mycket plats.
Mickan, visar det sig, nöjer sig inte bara för att hon inte roffar åt sig på samma sätt som de som syns och hörs mest. Emma Adbåges text har definitivt den tonsäkerhet som en kapitelbok kräver för att bli riktigt omtyckt.
Det vore en överdrift att påstå att Emma Adbåge bara fortsätter att överträffa sig själv, men vad gör det då också dalarna som omger topparna måste beskrivas som förträffliga?