Aldrig omodernt författarskap

En novell kan vara så mycket annat än en roman. Låt vara att de båda oftast rymmer en historia med en början, en mitten och ett slut, men det som i romanen uttrycks med ord, lämnas med fördel osagt i en novell. Där romanen med sina vida anspråk gärna klampar på, trippar novellen hellre försiktigt på tå. Effektivast verkar novellen i det tysta då dess mening liksom via en bakväg smyger sig fram. Därför bjuder den ibland läsaren på ett motstånd: mycket är dolt och inte synligt. Så förhåller det sig med Madeleine Bourdouxhes noveller som nu ges ut på svenska i en samling med det avigt klingande namnet En spik, en ros.

Madeleine Bourdouxhe föddes 1906 i belgiska Liège. Vid universitetet i Bryssel studerade hon filosofi och vid 30 års ålder skrev hon romanen La femme de Gilles. Då den utgavs på det franska bokförlaget Gallimard, fick den ett mycket positivt mottagande av bland andra Simone de Beauvoir. Gilles kvinna som blev romanens titel på svenska, utkom för ett par år sedan på Grates bokförlag.
När nu åtta noveller, varav de flesta tillkom under 1940-talet, också får nytt ljus tack vare samma bokförlag utkristalliseras ett författarskap med en än mer tydlig riktning även för oss läsare i Sverige. Madeleine Bourdouxhes historier vittnar om en tid några generationer tillbaka, då kvinnorna mestadels stod vid spisen. De pysslade om hemmet, utförde sina sysslor av kärlek men också av plikt. Männen var ofta någon annanstans, ute på arbete eller kanske var de tvugna att rycka in i andra världskriget. Epokens anda fångas fint i Madeleine Gustafssons översättning, berättartonen i novellsamlingen har något redigt och gammaldags över sig.

Slående i dessa berättelser är hur ensamma kvinnorna är. Vardagens bestyr ligger som ett ok på deras axlar. Tappert genomför de sina uppgifter utan att klaga, men ett uppror spirar redan inom dem. I tankarna lever de ett annat liv. Anna i novellen med samma namn drömmer om att gå ut och dansa, men genom ett slag i ansiktet hejdas hon av maken som inte vill släppa iväg henne. Hon är fast vid sin läst på den dystra bensinstation de driver tillsammans. Hembiträdet Louise i novellen Louises dagar får låna en vacker blå kappa. Kappan ger henne hopp, kanske kan den hjälpa henne finna kärleken. På kvällen efter arbetet ska hon gå ut:
"Hon skulle ha läppstift, hon skulle kamma sig fint, hon skulle se bra ut på det viset, i blå kappa. En man kunde komma och slå sig ner vid hennes bord. Bob, till exempel. Hon skulle ha kappan på sig och så kunde hon träffa Bob."

Nästan alla huvudpersoner befinner sig i ett gränsland, i en egen värld där verklighet och tankar flyter samman. Området blir en frizon där de till viss del är skyddade från det som sker omkring dem. I novellen som gett samlingen dess namn, är detta mycket tydligt. När Irène som promenerar hem i en mörklagd, belägrad stad plötsligt blir överfallen och slagen med en hammare i huvudet, har hon tankarna på annat håll. Det plågsamma minnet av en "kärlek utan morgondag" mal inom henne och skärmar av nuet. Därför kan hon resonera med den främmande man som slog henne. Samtalet är bisarrt, men i En spik, en ros, är det ändå helt möjligt. För vad är egentligen mer overkligt än en stad utan ljus och älskande utan en framtid tillsammans?
Samlingen innehåller även den självbiografiska kortromanen Under Pont Mirabeau. Till grund ligger här författarens egna upplevelser då hon flydde från Bryssel till södra Frankrike, undan den tyska ockupationen. "Sous le Pont Mirabeau coule la Seine" är också början på en dikt, skriven av Guillaume Apollinaire i början av förra århundradet, om tiden som rinner likt vatten under en bro över floden Seine. Under Pont Mirabeau är den längsta av berättelserna i den aktuella samlingen och också den som bryter av mest. I morgonrock och fortfarande blödande, måste en ovan mor ut med sin nyfödda dotter på de franska landsvägarna. Lyckan över barnet är större än den oro ett krig för med sig och i den utsatta situationen ger det henne styrka. Även i denna skildring har de små detaljerna betydelse; finstilt och träffsäkert tecknas nyanserna i soldaternas ansikten, hur nervöst de bär ett spädbarn uppför en trapp, hur de sjunger en sång för att få ledan att gå.
Madeleine Bourdouxhe blev 90 år gammal. Hon skrev under hela sitt liv och inte minst var det hennes sinne för detaljer som nu bygger en bro från en tid till en annan. Ett sådant utrycksfullt och personligt författarskap blir aldrig omodernt.

Aldrig omodernt författarskap

Madeleine Bourdouxhes noveller utkristalliserar ett uttrycksfullt och personligt författarskap, anser Charlotte Vybiral.