Alla är vi rasister
I en värld som ständigt sorterar människor blir vi alla delaktiga. Rasismen är ett av många spår i Stefan Jonssons essäsamling. En bok att återvända till, skriver Lena Sohl.
Foto: Cato Lein
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han menar att vi alla lever i en värld där sorteringen av människor hela tiden pågår. Rasism är ingenting som går att placera utanför oss själva, hos några andra. Så länge vi lever i en värld som bygger på att skapa skillnad går det inte att tro att vi själva inte deltar.
I kulturskribenten och forskaren Stefan Jonssons nyutkomna essäsamling Rapport från Sopornas planet fastnar jag direkt för essän med titeln "Rasister är vi allihopa". Boken är en samling texter som har sitt ursprung i olika sammanhang, som tidskrifter, föredrag och presentationer vid konferenser.
Stefan Jonsson spårar en förändring i den svenska rasismens diskurs. Han går tillbaka 1993, då hans bok De Andra. Amerikanska kulturkrig och europeisk rasism kom ut. Han återvänder till sina egna teorier och finner att diskrimineringen delvis fått ett nytt ansikte, en sammansmältning av kulturellt motiverad och ekonomiskt motiverad rasism. Dagens rasism handlar om värden - kulturer, människors och varors. Som exempel tar han bland annat Folkpartiets förslag om språktest, som framfördes under 2002 och 2006 års valrörelser. Ett test som Jonsson menar syftar till att mäta värdet på enskilda invandrare genom att särskilja "hårt arbetande, utbildade, ambitiösa, kvalificerade, kravlösa och assimileringsvilliga" - från dem som inte är det.
Ja, utestängning av människor utgör den nutida rasismens kärna. En klassificering och värdering som utgår från hudfärg och från bakgrund. Det får mig att tänka på idéhistorikern Michael Azar, som menar att den normerande svenskheten innebär att allting annat och alla andra blir avvikande. Azar beskriver hur diffust gränserna för svenskheten dras: "en äkta svensk är den som inte är som den som inte är det."
Rapport från Sopornas planet är en bok som kräver saker av sin läsare: tid, uppmärksamhet och tankeskärpa. Det är en bok att återvända till. En läsning räcker inte, inte om man på allvar vill ta till sig den bredd och det djup som fogas samman i essäerna. Det finns oändligt många spår att följa. I den inledande essän "Nordens hjärta" kopplar Stefan Jonsson rasismen i de nordiska länderna till kolonialismen, i en annan text diskuterar han att journalistiken har kommit att handla om fiktioner medan konst, litteratur och film har politiserats. Titelessän tar sin utgångspunkt i fotografen Johan Sundgrens bilder från sopstationen Milpillas utanför Cuernavaca, söder om Mexico City och vecklar ut sig till en berättelse om hur sopsamlarna blir huvudpersoner och träder fram i sin egen rätt. Det är en text som går bortom stereotyperna, de så ofta återgivna.
Essäerna präglas av en rätt stram stil, och ibland skulle den lite högstämda tonen må bra av gnuggas mer mot den egna erfarenheten. Det ska inte misstas för en efterlysning av mer av samtidens jag, jag, jag-upptagenhet.
Stefan Jonsson
Rapport från Sopornas planet. Kritiska essäer
Norstedts
Rapport från Sopornas planet. Kritiska essäer
Norstedts