Alla barn har rätt att sjunga

Boken är en inspirationskälla för alla oss som har eller arbetar med barn. Genom sitt tydliga syfte att argumentera för varje barns rätt till sin röst fyller den ett tomrum inom det musikpedagogiska fältet. Musiklärarna vid lärarutbildningen här i Uppsala och i hela landet har svårt att få gehör för insikten att det praktiska musicerandet med blivande förskollärare och lärare är grundläggande. Det anses däremot mycket viktigt att läsa om de teorier som stödjer det praktiska musicerandet! Mot detta ologiska resonemang står innehållet i denna bok, Barn och sång. Gunnel Fagius uttrycker det så här: "Ord kan inte i varje detalj beskriva den enskilde musikerns eller pedagogens arbetssätt. Verkligheten är det som ordlöst sker mellan barn och ledare när man gör musik tillsammans".

Gunnel Fagius (musikpedagog och musikkonsulent, Uppsala) har varit projektledare för samarbetsprojektet Barn och sång och är redaktör för och författare till flera kapitel i boken med samma namn som i vår utkommit på Studentlitteratur. Boken utgör en sammanfattning av projektet och kan ses som ett nytt avstamp i kampen för att rädda barnsången. Innehållet är texter av olika författare som belyser barnrösten och musicerande med barn ur olika perspektiv samt konkreta röstövningar och metodanvisningar. Detta gör boken till en källa för kunskap och inspiration.

Bengt Olov Engström, musikforskare och läroboksförfattare, menar att dagens samhälle är präglat av sång, att vi har en oändlig mängd sångartister i ett oöverskådligt antal genrer och undergenrer och att populärmusiken bidrar till att avdramatisera sjungandet. Populariteten i "Allsång på Skansen" är ett tydligt exempel på vårt behov av att uttrycka oss i sång tillsammans med andra. Varje människa behöver sången som uttrycksmedel, även om hon inte själv vet det, och man måste sjunga för att få del av kraften - det räcker inte att bara lyssna. "Att arbeta för sång bland unga människor är att få dem alla att våga, att öppna sig, att kommunicera, att glädja sig. Att få dem att förstå att sången inte är ett hemligt reservat för somliga utan ett livets uttryck för alla."

Hugo Lagercrantz och Jan Fagius, forskare i neurologi och barnmedicin definierar musik som akustiska egenskaper i organiserad form som ger upplevelser av välljud och skapar välbehag. Ett exempel på forskningsresultat som de lyfter fram i boken är att för tidigt födda spädbarn kan reagera på musik och lära sig att med nappsugning starta och hålla igång en vaggvisa sjungen av en kvinnoröst, vilket leder till bättre sugförmåga och matintag och förkortad vårdtid. De skriver: "Sång och spel utgör en ingrediens i det mänskliga livet som det för varje nytt barns ankomst finns starka skäl att förvalta och vårda."

Två logopeder, Anita McAllister och Maria Södersten, skriver om att det i en undersökning på fem förskolor med 30 st 5-åringar, framkom att läraren började sjunga i ett för den personen bekvämt röstläge, nära taltonsläget. Då kunde inte barnen hitta de tonerna pg av sitt ljusare frekvensläge vilket ledde till att de sjöng i ett individuellt läge där de hittade sin röst. Detta i sin tur innebar att man inte sjöng i en gemensam tonart. Man kan fundera på vad detta innebär för barns utveckling av gehör och uppfattning om vad gemensam sång är. Dessa författare beskriver också den bullriga miljö som ofta är arbetsplats för såväl barn som pedagoger och konstaterar att lärare är den mest utsatta gruppen för funktionella röstproblem.

Ett intressant perspektiv på barn och sång förmedlar Charina Widmark som arbetar i Bergsjöns kulturskola i Göteborg, med elever från många olika länder och världsdelar. Hon menar att det är mycket viktigt att hjälpa dessa barn till en gemensam sångskatt där både den svenska sångtraditionen och musik från hela världen ingår. Sångerna bör vara användbara i många sammanhang, passa i flera åldersgrupper och vara slitstarka dvs hålla för att sjungas i många år.
Bertil Sundin, musikforskare och författare, fann i sin forskning på 1980-talet att barns spontana musikskapande var långt rikare och mer fantasifullt än tidigare teorier medgav, samt att processen var det viktigaste.

Små barn gör ingen klar skillnad mellan tal och sång som i leken glider in i varandra. För dagens pedagoger anses det viktigt att ha ett barnperspektiv. Enligt Sundin är det också viktigt att vi då definierar ordet och hans förslag till definition är "vad barnet beskriver och förklarar, verbalt eller kroppsligt, som tolkar vad det menar". Sundin skriver också om lärarutbildningen att när musiken på 1970-talet hamnade i "Kommunikationsblocket" och timfördelningen bestämdes av lokala förhållanden, som till exempel lärarnas förmåga att tala för sitt ämne, började den minskning av musikens utrymme på utbildningarna som fortfarande pågår.

Barns musicerande behöver allt stöd det kan få av föräldrar och pedagoger, av människor som vet varför det är så viktigt att vi sjunger tillsammans och hur man stimulerar barn att fortsätta sjunga. Vuxna som kan lyssna på barnens röster, anpassa sin egen röst till deras något ljusare tonläge och sjunga och leka musiklekar med alla barn. Till dig som har eller arbetar med barn: Läs boken, låt dig inspireras och sjung av hjärtans lust - rädda barnsången!

Fotnot: Anna Marklund är sångerska och musikpedagog och
arbetar med lärarutbildning på Uppsala Universitet.

Alla barn har rätt att sjunga

Boken om Barn och sång är ett avstamp i kampen för att rädda barnsången, skriver Anna Marklund.