Vad är en suck? Enkelt svar: en djup inandning följd av utandning. I sin mest elementära form utgör sucken det mänskliga livets grundbetingelse: utan syrsättning av blodet via lungorna dör vi.
Men en suck kan stå för så mycket mer, det visar författaren, professorn och akademieledamoten Anders Olsson i sin nyutkomna bok om Erik Johan Stagnelius. Med utgångspunkt i en av den svenska romantikens berömdaste dikter, Suckarnas mystèr, gör han ett svep genom det tidiga 1800-talets filosofiska tänkande och visar hur Stagnelius tillgodogjorde sig allt det viktigaste.
Mystèr, vad betyder själva ordet? Som Olsson påpekar är det den franska formen för mysterium i bemärkelsen något hemlighetsfullt och fördolt. Hos Stagnelius har det en mer precis innebörd: ett naturligt fenomen, som till exempel en människas andhämtning, vilket samtidigt representerar något transcendent, något bortom det romantikerna kallade sinnevärlden. En annan sådan mystèr är kärleken som på det naturlig planet ger sig till känna som sexualitet och begär men samtidigt uttrycker själens längtan till det gudomliga. Ordet ”samtidigt” är viktigt. I en mystèr ska relationen mellan naturligt fenomen och transcendent innebörd inte fattas så att det förra tjänar som en bild för det senare. Båda existerar parallellt men på skilda plan.
På så sätt står på det naturliga planet inandningen för begäret och utandningen för tvånget av avstå: vi kan aldrig få allt det vi begär. Och det gäller hela den skapade världen så som Stagnelius framställer den i Suckarnas mystèr. Även havet och vinden suckar av längtan efter befrielse ur jordelivets begränsningar. Dessa gäller dock bara den ”sublunariska” världen, den under månens omkrets. I de högre sfärer där Gud härskar upplöses konflikten.
Så slutar dikten och så långt rör den sig inom den schellingianska identitetsfilosofin som brukar sammanfattas i slagordet ”Naturen lika med omedveten andre och ande lika med medveten natur”.
Men Schelling och med honom flera samtida stannade inte där utan sökte vidare efter existensens innersta grund och hamnade långt bortom både himmelrike och världsande. De kom, tror man, i kontakt med urgamla orientaliska vishetsläror som hinduismens om den opersonliga Brahman som alltings ursprung och källa. Enligt den är hela universum ett resultat av gudomens utandning. När det blir dags för inandning uppslukas universum och återvänder till sitt ursprung – för att uppstå på nytt i nästa utandning.
Om Stagnelius verkligen kände till en sådan lära låter Olsson vara osagt, liksom den slutsats man i så fall kunde dra: att han och hans lärofäder föregrep den
i dag dominerande kosmologiska teorin där utandningen motsvaras av Big Bang och inandningen av universums förväntade kontraktion.
Så mycket kan alltså utvinnas ur en suck!