Amerikanisering trots antiamerikanism

EN NY BOK. Vilken ställning intar egentligen USA i världen efter det kalla krigets slut och hur länge kan den tänkas vara? Om detta finns det redan en ansenlig litteratur. Förre franske utrikesministern Védrine myntade uttrycket "hyper­puissance" för att ange någon som var förmer än supermakt. Nu kommer den tyske publicisten Josef Joffe med Überpower. Så heter hans nyutkomna bok om amerikanskt beteende i världen under senare år, antiamerikanismen, allas vår amerikanisering och USA:s framtidsutsikter.Joffe har länge räknats till Tysklands mest insiktsfulla utrikespolitiska kommentatorer. Länge kunde man läsa honom i liberala Süddeutsche Zeitung, nu är han huvudredaktör för den ansedda veckotidskriften Die Zeit. Som många internationellt engagerade tyskar i sin generation har han gästspelat vid olika amerikanska universitet: Harvard, Johns Hopkins och Stanford.När han nu tagit till pennan är det alltså en ovanligt erfaren observatör av både den amerikanska och den europeiska scenen som gör det. Boken, som har underrubriken The imperial temptation of America, är egentligen en kulturell och historisk essä. Kanske inte helt lättläst, men ovanligt infallsrik.Joffe inleder med några eleganta svep om hur den bipolära värld med två supermakter som vi levt i sedan 1945 plötsligt försvann 1991 och hur USA lika plötsligt kände sig som en ofjättrad Gulliver bland alla lilleputtar. Allt föreföll möjligt medeller utan allierade. Så också efter den fruktansvärda utmaning som 9/11 2001 utgjorde.Men utan det sovjetiska hotet luckrades disciplinen upp bland USA:s allierade. Inte ens den ofta kritiske de Gaulle hade tvekat att ställa sig på USA:s sida när det verkligen gällde. Till exempel under Kubakrisen 1962. Men nu fick man uppleva det oerhörda att en tysk regeringschef 2002 gick till val med antiamerikanska paroller. Otänkbart före Berlin murens fall! Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina enades i FN:s säkerhetsråd för att förgäves söka hålla USA på den smala vägen i Irakfrågan...Men snobbig europeisk antiamerikanism är ingenting nytt, betonar Joffe. Redan Talleyrand — som i båda hänseendena visste vad han talade om — karaktäriserade USA under sin vistelse där på 1790-talet som landet med 32 religiösa samfund och en enda maträtt. Varenda amerikansk president sedan Franklin Roosevelt — utom Kennedy — har förlöjligats av intellektuella i Europa. Särskilt av dem som gjort caféerna Flore och Deux Magots i Paris till sina tempelplatser. Vilket inte hindrat dem från att söka stipendier för sina Vi bör alltså inte vänta oss att allt blir frid och fröjd över Atlanten, så snart George W Bushs presidentperiod är över. Än mindre redan nu efter höstens kongressval, även om demokraterna brukar ligga Europa närmare i sina allmänna värderingar.Samtidigt med antiamerikanismen — och sammanflätad med den — pågår en accelererande amerikanisering. Joffe gör några talande jämförelser mellan hur det var i Tyskland på 1960-talet och hur det är i dag. Han citerar ånyo fransmannen Védrine: "Hur hävdar man sig mot en makt som förfogar över Pentagon, Boeing, Coca-Cola, Microsoft, Hollywood, CNN, Internet och det engelska språket?" Engelskan har länge varit nästan hela världens "lingua franca", nu har "the American way of life" blivit allas vår "cultura franca". Till och med halloween.Naturligtvis finns det länder som försöker värja sig mot all denna amerikaniserande utveckling. Aggressivt nationalistiska stater i Mellanöstern, där moderniseringsförsök ofta slagit fel, stamdominerade stater i Afrika som I intressanta historiska paralleller påminner Joffe om hur Storbritannien på Palmerstons tid sökte balansera övriga stormakter mot varandra, medan Bismarcks Tyskland i stället länge sökte knyta dem så nära sig att de inte frestades göra gemensamsak mot Tyskland. Ingendera är någon riktigt bra modell för dagens USA, men man kan skönja inslag av båda teknikerna i amerikansk utrikespolitik, menar han. I Fjärran Östern är det många som tyr sig till världens ledande makt, det vill säga USA, för att undgå bli beroende av regionens, det vill säga Kina. I Mellanöstern däremot skulle man vilja se mer av klassisk balanserande politik för att hålla parterna på mattan. Bismarcks roll i Fjärran Östern således och mer av Palmerstons i Mellanöstern.Att man antingen kan åtnjuta hegemoni eller vara populär är en träffsäker kommentar. Bådadera går inte. Problemet är hur man skall omvandla makt till konsensus. Om inte kan USA visserligen agera, men knappast lyckas. Det är det vi just ser i Irak. Joffe tror dock inte att USA kommer att förlora sin särställning inom överskådlig tid. Och — handen på hjärtat — vad vi än tycker om USA, dess Irakkrig och dess nuvarande president: hur många av oss skulle hellre vilja se Kina som überpower?