”Den känns inte så viktig. En relation på en folkhögskola”, säger jag om Amanda Svenssons nya roman. ”Men vi träffades ju på en folkhögskola, är inte det viktigt?”, säger min flickvän.
Redan där har jag gjort bort mig, förstår jag. Det blir en extra smärtsam insikt då boken jag just förminskat handlar om historieförfalskning, amorös sådan. ”Allt det där du sa till mig var sant” handlar om att kämpa med näbbar och klor för att definiera sin egen historia.
”Om jag var du skulle jag notera detta i min dagbok”, säger Poeten till Lilja Birk, efter att de skedat för första gången. I en litterär värld, som skrivarlinjen på en folkhögskola är, använder han berättarteknik som härskarteknik. Gör henne till musa, och sig själv till manligt geni. Det är en formel. Hon heter inte ens Lilja Brik, men tvångsdopet gör ju honom till Majakovskij. Till slut skriver han in kärlekshistorien i hennes kropp med en kniv.
Amanda Svensson får detta slagfält att kännas, man känner Liljas egen berättelse sitta fast som en klump i halsen. Alla ord samlas till en klump i läsaren. Vid en punkt lägger Lilja själv kärlekshistorien tillrätta. Han kan inte ha hört att hon sa nej, då vore det ju våldtäkt. Och detta är extra smärtsamt, den totala förfalskningen. Orden, det handlar om ordens makt. Berättelsens makt. Nej. Våldtäkt. Kärlekshistoria.
Den som kontrollerar språket, kontrollerar historien, nuet och framtiden – för att parafrasera George Orwells ”1984”. En bok vars bad guy var just ett språk, Nyspråk, designat för hjärntvätt. Revolutionära tankar skulle helt enkelt inte gå att formulera i ord. Det finns många författare, mest poeter kanske, som utforskar språkets makt. Ofta blir det akademiskt. ”Låt oss inte fastna i semantik” säger man när man vill gå vidare till det som är viktig.
Men Svensson lyckas få semantik att brännas, i en fyndig prosa som vilken ungdom som helst kan förstå. Det tror jag är viktigt, att läsa innan man förlorar sig själv i den djupaste kärlekshistorien.
Nu är jag där igen, och säger vad som är viktigt. Läs själva.