Anemisk kärleksdiktning

Jag har upplevt det otaliga gånger: en plats där jag aldrig har varit men ofta läst eller hört talas om avtecknar sig med tydliga konturer i mitt huvud. Det kan vara en väns hem, eller kanske ett resmål: där är vardagsrummet, där ingången till köket, där utanför stigen som leder till stranden. Men så snart jag faktiskt befinner mig på platsen möblerar verkligheten hastigt om i den mentala bilden som sedan är svår att återställa. I sin andra diktsamling, staden din resa, skildrar Clara Diesen detta fenomen - men med en väsentlig skillnad. Hon sätter aldrig ord på den verklighet som efterträder fantasin; synliggör den aldrig. I stället låter hon idel imaginära scener avlösa varandra:

"jag har adressen / ett namn på en gata /
på en park / jag vet att jag kommer att
se detta en dag / och ingenting kommer att
vara som jag har föreställt mig det //
skuggorna förlängs / djupnar över parken /
jag är bakom dig i rummet //
nej det är inte såhär /
det är inte jag som är med dig i rummet"

En av Diesens formuleringar lyder: "i din blick (finns en dörr långt borta)". På liknande sätt är det i staden din resa som om varje bild rymmer en utgång genom vilken läsaren leds vidare till nästa vision. Dessa förvandlingar upphör inte och man når så att säga aldrig fram till den sista bilden. Vill man kan man därmed läsa dikterna som en spegling av en dekonstruktivistisk syn på litteraturförståelse, enligt vilken textens objektiva betydelse är omöjlig att fastslå och läsarens slutgiltiga tolkning ständigt skjuts upp. Hos Diesen: en karta representerar en stad som symboliserar en kropp som utgör en projicering av jagets längtan. Man tycker sig vandra i en språklig labyrint där tecken oupphörligt hänvisar till andra tecken.

Ändå är ämnet för Diesens symbolrika dikter långtifrån någon torr teori, utan förtärande kärlek. Samlingen inleds med frasen "jag har tänkt på dig", vilket skall visa sig innebära ett understatement. I fjorton år har ett svekfullt "du", som bröt upp, for iväg och bosatte sig i en stad på andra sidan Atlanten, uppfyllt diktjagets tankar. I sin fantasi söker "jag" upp detta "du" på hans nuvarande adress där han lever tillsammans med en annan kvinna. Likt den objudna fen i Törnrosa sveper hon in i hans hem och plågar honom med sin närvaro. Passagen utgör en effektfull och fartig men också rörande skildring av desperat svartsjuka, och är en av diktsamlingens höjdpunkter.

Men det är alltså högst osäkert om de fyra avdelningar varav staden din resa består någonsin skildrar ett konkret förflutet eller ett påtagligt nu. Snarare frammanar Diesens poesi ett enda ihåligt klingande konditionalis: om du och jag hade hyst sådana känslor för varandra, talat så till varandra, handlat så mot varandra, då skulle jag nu ... De miljöer och människor som skildras tycks inte höra till denna värld. Genom ett tropiskt landskap med drag av dödsrike rör sig spöklika varelser utan att ta någon notis om "jag" och "du". Som läsare upphör man efter hand att föreställa sig också dessa två centralgestalter som levande människor, eller att uppfatta jagets längtan som en genuin känsla. Det enda som återstår är poetiska, ibland ganska slitna konstruktioner. Härmed förlorar dikterna inte så lite i intresse. staden din resa utgörs av en betänkligt anemisk kärleksdiktning.

Anemisk kärleksdiktning

Temat för Clara Diesens symbolrika dikter är förtärande kärlek, skriver Maria Wennerström Wohrne.