Angeläget om slackerkulturen

"Jag ser stora möjligheter och jag ser allt kastas bort ? Vi är historiens mellanbarn. För oss finns inget syfte och ingen plats. Vi har inget stort krig. Ingen stor depression. Vårt stora krig är det andliga kriget. Vår stora depression är våra liv. Tv har lärt oss att vi alla en dag blir miljonärer, filmgudar och rockstjärnor. Men det blir vi inte. Och det går långsamt upp för oss..."Citatet ovan återges i Dom kallar oss slackers och speglar bokens samhällskritiska grundton. Det är en blandning av en reportagebok och ett debattinlägg om ungdomars situation och politiska engagemang i dagens Sverige. Sju skribenter från det politiskt obundna ungdomsnätverket Tromb har sammanställt ett tjugotal artiklar till en relativt lättläst antologi och det är tydligt att de har ett stort engagemang för ämnet. Boken innehåller många intervjuer med politiskt engagerade ungdomar på olika nivåer liksom med forskare på området. Detta ger en starkare verklighetsförankring och en större tyngd åt bokens teser än vad som ofta är fallet i debattböcker.Ett genomgående tema är att ungdomar överger de etablerade kanalerna för politiskt inflytande i samhället. Ledande ungdomspolitiker erkänner i boken att de politiska ungdomsförbunden under de senaste decennierna förvandlats. De har gått från att vara breda, idébaserade, ungdomsrörelser till att bli plantskolor för ett fåtal blivande yrkespolitiker vilka mest intresserar sig för den egna karriären och medieimagen.Miljörörelsen och andra ideella organisationer tycks inte heller de locka några större skaror bland de yngre. Sveriges roll- och konfliktspelsförbund hör till de få organisationer som lockar unga i dag. Slutsatsen att de unga vänder samhället ryggen ligger nära till hands.Skribenterna från Tromb menar att det är önsketänkande att som en del hävdar tro att engagemanget bara bytt form, att den politiska aktivitetsnivån bland unga fortfarande skulle vara stark och bara blivit mer diffus, uppbyggt kring tillfälliga nätverk. I boken drivs i stället tesen att det konkreta politiska engagemanget bland unga faktiskt minskar trots att det fortfarande finns ett stort intresse för politik i dessa grupper. Medialt uppmärksammade och spektakulära aktioner av till exempel djurrättsaktivister eller grupper som Reclaim the streets skymmer lätt denna trend och sådana utspel kan aldrig ersätta långsiktigt och målinriktat politiskt arbete.Som en följd av det minskande engagemanget breder "slackerkulturen" ut sig (slacker = dagdrivare). Mellan raderna antyds att förklaringen till detta skulle vara en ökande individualism och ett alltmer utbrett marknadstänkande. Man kan här skönja en viss vänstertendens i både analys och problemställning. Den tydligaste tendensen i boken är annars att analysen lyser med sin frånvaro eller inte håller måttet. Ett tema som exempelvis återkommer i flera artiklar är att unga männi-skors problem kan förklaras med att deras föräldrar, 40-talistgenerationen, skulle ha berikat sig på övriga generationers bekostnad. Men att en viss åldersgrupp statistiskt sett har en högre materiell standard än genomsnittet och är mer politiskt aktiv gör dem inte till en politisk intressegrupp. Människor med en kroppslängd över genomsnittet är statistiskt mer framgångsrika på samhällets olika arenor men det gör den inte till en grupp som skor sig på oss and­ra.Att ställa grupper mot varandra, utan att kunna förklara vari konflikten skulle bestå, hör hemma i genren politisk populism, inte i en seriös samhällsanalys. Man kan över huvud taget ifrågasätta hur relevant det är att tala om "generationer" i dagens politiska sammanhang. Många ungdomar har nog mer gemensamt med sina föräldrar än de har med jämnåriga från and-ra miljöer. Den så kallade 68-generationen sprang ur ett Sverige som var betydligt mer konformt än i dag och där framtidshoppet och tron på förändring var starkare. Generationstänkandet spelar troligen inte samma roll längre och kan därmed inte heller förklara så mycket.Om bokens analys har sina brister så är dess styrka i stället de beskrivande inslagen, och de utgör trots allt merparten av den. Man ger sammantaget en bra bild av hur olika grupper av unga tänker och agerar kring samhällsfrågor i dag. En skribent som särskilt förtjänar att framhållas i detta sammanhang är Emanuel Sidea som med sina mer litterärt präglade artiklar på ett bra sätt fångar stämningar och attityder bland unga.Man måste samtidigt fråga sig varför det över huvud taget skulle vara ett problem ifall unga människor inte finner det meningsfullt att engagera sig politiskt i partier och organisationer? En del av skribenterna i boken gör sig skyldiga till den bland politiskt engagerade vanliga, men inskränkta, föreställningen att politiskt engagemang är det mest meningsfulla en människa kan ägna sin tid åt. Men om unga finner mening på annat håll är det inget att beklaga i sig.Frågan handlar dock inte bara om enskilda ungdomars personliga livsval, den handlar om demokratin och demokratin bygger på att det finns ett politiskt engagemang bland breda grupper. Demokratin urholkas ganska lätt om vi tror oss kunna överlåta politikentill en liten klick yrkespolitiker. Därför är Dom kallar oss slackers en angelägen bok, trots sina brister, för alla som är engagerade i demokratins framtid.