Anne Franks dagbok utan filter

Den dagbok som Anne Frank (1929—1945) förde under de två år som hon höll sig gömd under nazisternas judeförföljelser publicerades första gången 1947 i en utgåva redigerad av hennes far, Otto Frank. Den första svenska översättningen kom 1953. Efter att boken hade blivit världsberömd och dess äkthet omdebatterad framställdes på 1980-talet en textkritisk utgåva, där även Anne Franks originalanteckningar och egna omarbetningar fanns med. 2003 sammanställdes en ny utgåva baserad på den textkritiska, och det är denna version som nu översatts till svenska.ATT SOM I förlagsreklamen kalla den "den oavkortade originalutgåvan" är alltså en sanning med viss modifikation. Den är dock välkommen, då delar av den Anne Frank-forskning som även en svensk publik har kunnat ta del av på senare år berör tidigare outgivet material.Även om skillnaderna mellan de båda utgåvorna är uppenbara är helhetsintrycket av dem i stort sett det samma. De textstycken Otto Frank strök berörde främst Annes komplicerade förhållande till sin mor och hennes funderingar kring den egna sexualiteten, och båda ämnena finns antydda i den tidigare utgåvan.BETRÄFFANDE SPRÅKLIGA skillnader är det svårt att avgöra vad som beror på verkliga ändringar och vad som beror på översättning. I sin annars mycket informativa och intressanta efterskrift tar översättaren Per Holmer tyvärr inte upp något om hur han själv har arbetat med texten.Det är lätt att bli sentimental av tanken på Anne Frank — ung, begåvad, söt, död i förtid — och ännu lättare att ironisera över sentimentaliteten. Bästa botemedlet i båda fallen är att faktiskt läsa dagboken, som är ett rikt och mångfacetterat verk. Anne fick klara av sin för tonåringar nödvändiga frigörelseprocess från föräldrarna via skrivande mer än via handling, men de ovanliga levnadsomständigheterna gör att allmängiltiga upplevelser framträder tydligare.FÖR EN ÄLDRE LÄSARE är det nästan intressantare att läsa om hur åtta människor med olika personligheter och behov fungerar när de tvingas leva instängda tillsammans. Anne Franks iakttagelser är om vartannat elakt genomskådande, känsligt analyserande och uttråkat självupptagna. Hennes funderingar kring stämningar och attityder i krigets Europa och hennes försök att skapa en egen identitet som både judinna och holländska känns också förvånansvärt aktuella.Världen blir inte en så värst mycket bättre plats för att vi känner till Anne Frank och kan läsa hennes dagbok. Hennes ord kan visserligen i begränsad utsträckning levandegöra en handfull av de människor som blev offer för nazisternas folkmord, och göra läsaren medveten om deras helt vanliga förtjänster och fel. Därifrån är steget långt till att låta denna medvetenhet omfatta alla offer, och ännu längre till att omsätta kunskapen i någon form av handling. Men det vore fel att förneka att möjligheten att ta de stegen finns.