Arbetardiktning i helfigur

Alltsedan han som docent 1965 grundade avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, har Lars Furuland intagit en ledande roll i forskningen om och kring svensk arbetardiktning. I dag utkommer han, tillsammans med Johan Svedjedal, efterträdaren på institutionens professorsstol, med ett 560-sidigt praktverk, Svensk arbetarlitteratur. Det är den första breda framställningen av svensk arbetardiktning, en länge saknad handbok om svenska arbetarförfattare och vänsterförlag.För avdelningen om arbetarförlagen (från 1880-talet till 1940-talet) svarar Johan Svedjedal.Kapitlet om de moderna bilighetsböckernas födelse med begrepp som "litterärt proletariat" och "gatsmarta författare" är i lika delar kunskapsgivande, fascinerande och roande.Apropå de så kallade Enkronasböckerna heter det: "... en ostyrig hop av etablerad kvalitetslitteratur och underhållning. Nobelpristagare trängdes med näsvisa skämtare, klassiker med klåpare. Tillsammans fungerade serierna ungefär som flödet av fiktion i nutidens tv — en publikdragande blandning av äventyr, kärlek, mysterier och exotism".Svensk arbetarlitteratur kom-þd>­p­letterar på ett utomordentligt sätt Lars Furulands Arbetets ansikten, En bok för alla-antologin som utkom 1998.Den tongivande litterära offentligheten har — i varje fall tidvis — haft ett svagt intresse för de svens­ka arbetarförfattarna. Detta trots att arbetarlitteraturen inte bara utgör en omfattande strömning i svensk diktning, utan rentav är ett av Sveriges tyngst vägande bidrag till världslitteraturen.Lars Furuland konstaterar att arbetardiktningen — allt från de tidigaste 1890-talsbeteckningarna proletärpoet och arbetarskald — är svår att definiera och avgränsa. Men "som samhällsutvecklingen har löpt framstår arbetardiktning och arbetarlitteratur som de naturliga samlingsbeteckningarna för en bred litterär strömning i Sverige, starkare och mångsidigare än i de nordiska grannländerna, England, Frankrike, Tyskland och Ryssland".I vår tid kan definitionerna för arbetarlitteratur och arbetardiktning inte stanna vid ursprungssyftningen, kroppsarbete i gammaldags mening, anser Lars Furuland. Han pläderar för en begreppsvidgning vadgäller socialt ursprung, miljöer och motiv till att också omfatta servicefunktioner och basarbete inom transporter och kontorsarbete.Furulands engagemang, hans lidelse för Saken, märks lika klart antingen han diskuterar kring fattigfolkets kamp för att erövra läsandet, litteraturen och de egna uttrycksmedlen, eller betonar elektrifieringen som bokstavligt kastade ljus över folkbildningen.När Furuland kommer in på August Strindbergs betydelse för den samtida arbetarlitteraturen är hans hängivenhet också uppenbar: "Föga heroisk som privatperson var Strindberg djärv och skoningslös med pennan i hand. Han drev sina kampanjer så intensivt att han i kraft av sin begåvning förmådde skapa förnyade språkliga former."Några nämnvärda egna erfarenheter av kroppsarbete hade Strindberg inte. Hans storhet låg i att han vågade, betonar Lars Furuland. Han talar om Strindbergs rasande utfall mot det nedärvda ståndssamhälle som levde kvar i representationsreformens Sverige, och citerar snickarens revolutionära anförande i Röda rummet : "Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi skola begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi (...)"Furuland framhåller anförandets karaktär av tveklöst ståndpunktstagande, dess bidrag till skapandet av ett framtida klass­medvetande. Det intressanta blir här litteraturen som verklighetsmodell, inte som spegling, betonar han.@3a Text:Utifrån sin livslånga forskning, Lars Furuland har nyligen fyllt 78 år, frågar han sig: Är vi i dag det läsande folk som det sena 1800-talets unga radikaler drömde om? Svaret blir nej. De sociala klyftorna i läsvanor kvarstår, även om företeelser som de nya vägkrogsbiblioteken för långtradarchaufförer och restauranganställda talar för annat. Trots att aldrig så många utbildat sig så länge, så är "läsningens, modersmålsundervisningens och kvalitetsbokens kriser stående eländesinsinslag i nyhetsrapportering och reportage".Lars Furulands och Johan Svedjedals bok ger ett samlat grepp om arbetardiktens framväxt i Sverige, via bildningscirklar, folkrörelser, vänsterpress och fackförbundstidningar. Den ger fyllig läsning om författarpionjärer som Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, och klassiker som Dan Andersson, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Jan Fridegård, Lars Ahlin, Folke Fridell och Stig Sjödin. Via mellangenerationens Kurt Salomonsson, Gunnar Adolfsson, Ove Allansson med flera, blickar Svensk arbetarlitteratur ut över 1960- och 70-talets flödande arbetarprosa med namn som Torgny Karnstedt, Fred Eriksson och Bunny Ragnerstam. Slutligen nås 1990-talet, paradigmskiftets tid, då arbetarskildringar — och författare som Kjell Johansson, Elsie Johansson, Aino Trosell, Göran Greider och Majgull Axelsson — välkomnas i riksmedierna.Kvinnorna i arbetarlitteraturen ägnas speciellt intresse, Moa Mar-þd>tinson, Maj Hirdman, Elsa Appelquist och Inga-Lena Larsson i egna avsnitt.Ett viktigt kapitel behandlar kampen för bättre löner och arbetsvillkor och erövringen av den politiska makten kontra arbetarklassens kulturella behov; de heta diskussionerna om "magfrågan" och "kulturfrågan" löper som en röd tråd genom arbetarrörelsens historia.Avslutningsvis kan jag inte avhålla mig från att ge er Lars Furulands svar på frågan: Vilka av de äld­re klassiska arbetarförfattarna skall sättas främst? Vilka skall inta högsta våningen på parnassen? Jo, Martin Koch, Hedenvind, Ivar Lo, Moa Martinson, Eyvind Johnson (som Olof-romanernas författare, understryker han) och även en något yngre författare, nämligen lyrikern Stig Sjödin.